Det bästa med att vara människa är att man kan ändra sig. Säga att man hade fel. ”Det där blev inte så bra”. Man ger sig själv en chans att tänka om. Utan att skämmas.
Det är egentligen bara sådana människor som man kan lita på.
Vad jag tyckt eller tycker om den franske filmaren och konstnären Michel Gondry skiter nog egentligen de flesta av er i. Många av er vet inte ens vem han är, och ni har inte heller gått och tänkt på att det är just han eller hans konst som saknats i era liv.
Jag såg en dokumentärfilm i helgen. Om just Michel Gondry. Den heter ”DIY! I huvudet på filmmakaren Michel Gondry” (SVT Play). Nu tycker jag att ni också ska se den.
Särskilt om ni har svårt för pretentiös konst, konstnärer i allmänhet, typ diverse Södermalmsbor, och poetjävlar, som Lars Ekborg sade i en klassisk sketch för länge sedan.
DIY står förresten för ”Do it yourself”. Det är viktigt.
Tv-n stod på av gammal ohejdad vana denna söndag, jag åt lite lunch, vilket är ovanligt eftersom jag aldrig äter lunch längre
Tv-n stod på av gammal ohejdad vana denna söndag, jag åt lite lunch, vilket är ovanligt eftersom jag aldrig äter lunch längre, och exakt när jag satte mig ner vid bordet invid tv-n, med den överraskande lunchen, så började denna timslånga film. Klockan var 13.40.
Jag har nog egentligen aldrig brytt mig om Michel Gondry, hans filmer, musikvideor eller konstnärskap. Men ändå: En timme senare, vid pass 14.40, hade jag i alla fall ändrat uppfattning om honom. Totalt. Jag lärde mig något litet också.
Jag trodde inte att jag gillade hans filmer, jag ogillade hans estetik, särskilt ogillade jag cineasters sätt att prata om honom och hans filmer. Jag ogillade alla som gillade honom.
Han har gjort banbrytande musikvideor till Björk, Daft Punk, Beck, Rolling Stones, Chemical Brothers, The White Stripes etcetera. Många av dem är att betrakta som mästerverk, på allvar. Han gjorde också den uppmärksammade långfilmen ”Eternal sunshine of the spotless mind”.
Ni fattar, bara titeln.
Kate Winslet och Jim Carrey spelade huvudrollerna.
Ni fattar, bara den kombon.
Michel Gondry har verkligen en skruvad fantasi, han tycks aldrig ha lämnat barndomens lekar och sagor
Françoise Nemetas dokumentär om Michel Gondry är helt enkelt satans bra. Den berättar om Michel Gondrys sätt att arbeta, hans historia, hans konst, hans arbetskamrater, hans bror, hans mamma. De växte upp i något slags religiös sekt, det är ingen huvudpoäng, men lite säger det nog. Michel Gondry har verkligen en skruvad fantasi, han tycks aldrig ha lämnat barndomens lekar och sagor – men det mest fantastiska med honom är ändå att han aldrig vill göra och aldrig gör något han redan gjort. Upprepningen som liv och livsnerv.
De flesta av oss tycker ju det är toppen om man blir bra på just sin grej och sedan gör den, med vissa förfiningar, livet ut. Man tränar upp en förmåga, och sedan lever man på den.
Konstnärer skulle ju inte vara konstnärer om de nu inte hade ambitionen att just bryta den konventionen, men Michel Gondry gör det verkligen svårt för sig själv. Och ändå törs man påstå: något annat sätt finns inte, någon annan möjlighet har han inte.
Ja, konst är pretentiös, den påstår något. Det är liksom hela vitsen
Ni vet, ibland säger man när någon krånglar till saker: ”Hur svårt kan det bli”? Och där står Michel Gondry hemma i ditt vardagsrum en söndag i november och säger: Skitsvårt. Det ska vara skitsvårt. ”Först då blir jag intresserad”, menar Gondry.
Kompositören Jon Brion som samarbetat med den musikaliske Michel Gondry beskriver honom exakt: ”Han förstår analogierna, som är det viktigaste konstnärliga och poetiska verktyget som man kan ha: Kan man se något, och återge det i en annan form? Återge det fullt ut”.
Man ser något, känner något, som blir dikt. Man hör något, man erfar något, som blir musik, teater, en målning, en film.
Konsten att klä om.
Ja, konst är pretentiös, den påstår något. Det är liksom hela vitsen.
Läs fler texter av Johan Croneman. Till exempel: Var går gränsen för vad de får kränga i ”På spåret”?
