Satte mig rak i ryggen, på stolen, fäste blicken, blundade en stund, försökte minnas sportåret 2024. Det var inte blankt, inte tomt, men en jäkla röra. Osorterat, ofokuserat, grumligt.
Sviker minnet, ett ålderstecken – har ointresset gripit mig?
Svaret är: Mängden.
Jag törs knappt räkna ut hur många timmar jag lagt på tv-sport det senaste året. Vad snittar man på? Tre timmar om dagen – det blir oerhörda 1 095 sport-tv-timmar under 2024.
Låter orimligt, låter otroligt – det är inte alls omöjligt.
Det har varit OS-år, EM i fotboll för herrar, dubbla EM i handboll. VM och EM i simning är det typ varje helg året runt, de direktsända fotbollsmatcherna från Europa är oräkneliga, pumpa på med direktsänd friidrott, 30 omgångar från fotbollsallsvenskan och superettan, SHL- och NHL-hockey, ett ösregnslångt hockey-VM och så längdskidor, skidskytte, alpint.
Jag orkar sällan med några F1-lopp, är inte hela den cirkusen snart lika omodern och hopplös som den traditionella cirkusen? I år har jag plussat på årsförbrukningen av tv-sport med ett stort antal timmar från olika dartmästerskap – det är nog mitt bästa sportminne från 2024. Året då jag blev biten, på riktigt, och lärde mig älska både dart, dramatiken, publiken och atmosfären. En oslagbar kombo.
Och brittiska Sky:s sändningar, toppklass.
Jag minns de mest populära svenska idrottsutövarna, Armand Duplantis, Truls Möregårdh, Ebba Andersson med flera. Duplantis blev av BBC utsedd till ”World Sport Star of the Year, och hans guld och världsrekord i Paris är givetvis överjävligt svårslaget för decennier framåt i tiden.
Ändå skulle jag nog säga att Sarah Sjöströms dubbla guld på femtio och hundra meter fritt i OS i Paris, som 31-åring, gjorde minst lika stort avtryck i mig. Och då är jag sannerligen ingen simfanatiker.
Men hela hennes väsen, hennes grace, både den inre och den yttre, ödmjukheten, att hålla ett sådant fokus, efter 17 år i världseliten – träningsdisciplinen, hela tiden sökandet efter små detaljer att slipa på, och så klara stressen och pressen – och pressen, media, radio, tv. Och som sagt: Fokus, fokus, fokus. På allt, hela tiden, kroppen, själen, maten, dieten, psyket.
Vi förstår givetvis inte fullt ut vad som krävs, vilka uppoffringar som skall till, hur enorm talang skall paras med den inre viljestyrkan. Aldrig ge upp, aldrig ge efter, upp på hästen igen, och igen, och igen.
Sarah Sjöström skall upp på den översta hyllan av svenska idrottsstjärnor genom tiderna, bredvid Borg, Waldner, Duplantis, Klüft, Ibrahimovic, Ingo, Stenis, Salming och några till.
Det jag ändå, trots alla svenska världsstjärnor, är mest stolt över är allsvenskan i fotboll. I år igen. Man missar ogärna en enda tv-sänd match.
Allsvenskan rankas som 23:e bästa ligan i Europa, strax bakom den ungerska – men den är vår, den är förenings- och medlemsstyrd, den säger envetet och beundransvärt nej till VAR (och då är jag ändå personligen för) – atmosfären på en allsvensk toppmatch slår allt annat i den inhemska genren.
Allsvenskan är en egen organism, en kollektivt hemvävd serie – de flesta av oss som älskar ett allsvenskt lag (som har den fantastiska förmånen) byter inte ut den känslan mot något annat i hela världen, vad de än kommer upp med. Vi skiter i att miljardärerna och girigbukarna gör ett nytt försök att skapa en europeisk superliga. Vi vänder dem föraktfullt ryggen.
Nej, det är inget fel i att romantisera allsvenskan – det är en nödvändighet, och det är ett nöje. Allsvenskan hotas tyvärr inifrån, ”supportrar” som tar klubbar och klubbemblem som gisslan, men vi glömmer dem för nu.
Jag väljer allsvenskan före all annan tv-sänd sport. Före allt annat. För alltid. Punkt.
Läs fler krönikor av Johan Croneman här.
