Jag vaknade med ett ryck och sade högt, rakt ut i rummet, klart och tydligt: ”Lasse Granqvist.”
Låg kvar en stund, funderade på om, och vad, jag drömt. ”Betyder det att jag måste skriva om Lasse Granqvist – igen?”
Verkar inte bättre.
Drog mig till minnes torsdagskvällens slutspelshockey, Rögle-Skellefteå (2–3), och det sista jag tänkte innan jag somnade var faktiskt: ”Lasse Granqvist är fan i mig otrolig!”
Hur många gånger kan man säga det?
Ica-kuriren intervjuade Lasse Granqvist för några månader sedan och där nämnde han något kritiskt jag skrivit om honom (han sade det med all respekt, ”a good sport”, som han alltid är), själv minns jag väl bara de hyllningar jag regelbundet gett honom under snart 25–30 år. Minst.
För säkerhets skull: Här kommer en till.
Han är definitivt ett slags geni inom sitt gebit. Jag vet att vi strösslar med begreppet, men lyssnar man på ett helt hockeyreferat av honom (som i torsdags) så sitter man ändå där till sist, stum av beundran. Och det jag minns mest av matchen är – Lasse.
Han är både känd och ökänd för att referera med hjärtat utanpå kroppen.
Det är språket, givetvis är det hans formuleringskonst – men det mest fantastiska är ju trots allt innehållet i språket.
Han är både känd och ökänd för att referera med hjärtat utanpå kroppen, och hans kvicka uppfattningsförmåga är mångomvittnad, men han har ju något som skiljer honom från exakt alla andra: Innehållet. Innehållet i språket. Det som bär, på riktigt.
Hur han fyller det med både skönhet, fakta och betydelse. Samtidigt. I farten. I en jäkla fart, dessutom.
Radioreferat i tv är nästan alltid störande, aningen mindre när det gäller hockey i högt tempo. Under en fotbollsmatch ser vi vem som har bollen, vi ser vem hen passar, jodå, vi fattar att bollen gått ut över linjen, och vi fattar att domaren är på väg ut för att kolla VAR-skärmen. ”Nu springer domaren ut mot skärmen.” Thank you very much.
Elva av tio tv-kommentatorer ägnar hela matcher åt att berätta vad vi exakt just precis har sett. Och så sitter experten bredvid och säger, helt intelligensbefriat: ”Där måste han ju bara göra mål.”
Han förhöjer hela tillställningen och han vet exakt när han skall upp i tempo, ner i tempo, det är som om han vet exakt hur vi känner oss och när vi behöver honom.
Lasse Granqvist radiorefererar stora delar av matchen mellan Rögle och Skellefteå, men det extremt tunna ögonblick när han går från vem som har pucken till vem som får pucken – eller om den ligger fri – följs alltid av något med innehåll, hur litet eller stort det än är.
Han målar sina (och våra bilder) och så lyckas han förmedla något både av spelet, betydelsen av just det spelet. Han kan prata om hur det rivs och slits bakom ena målet och när han säger det – så känner vi det.
Han förhöjer hela tillställningen och han vet exakt när han skall upp i tempo, ner i tempo, det är som om han vet exakt hur vi känner oss och när vi behöver honom. Dirigenten.
Och när han då samtidigt har Niklas Wikegård bredvid sig, som nästan aldrig upprepar vad Lasse sagt, utan alltid lägger till något – ja då sitter man som sagt där i soffan med öppen mun och ser givetvis ut som den fågelholk man är i dessa sammanhang.
Hur blir man så bra på sitt jobb?
Det låter lite trist att säga men allt handlar egentligen om högsta möjliga lägstanivå. Lasse Granqvists lägstanivå kommer väldigt få kollegor upp i ens när de är som allra bäst. Kanske gäller det väldigt många yrkesgrupper, men särskilt när det handlar om journalistik, tror jag, vet jag.
Vilken genre vi än pratar om så är just det utmärkande för alla riktigt geniala kollegor: De fuskar aldrig, de tar inga genvägar, lägstanivån är så hög att man lätt får svindel.
De är givetvis inte så många, mycket få till och med, men alla vet vilka de är och alla vet att Lasse Granqvist är en av dem.
Må han verka i evighet. Amen.
Läs fler krönikor av Johan Croneman:
”Varför insisterar SVT på att göra fotbollsprogram för de som är ointresserade av fotboll?”
Parnevik är ett fynd – den roligaste experten på evigheter
