Från Stenmarks och Gundes mammor, via Stefan Holms farsa (som visserligen också var tränare) till dagens unga skidtjejers mammor och pappor: Snälla, låt oss i fortsättningen, och för alltid, slippa dessa erbarmliga intervjuer direkt efter tävlingarna.
Det finns inget som helst journalistiskt värde i detta meningslösa kallprat, bara något hittepåigt redaktionskul (som de tror tittarna uppskattar). ”Intervjuerna” är alltid pinsamma, emotionella i onödan, ger ingen enda något enda litet.
Tack, det räcker, släpp det nu. Låt Ebba Anderssons pappa bli den siste i raden att intervjuas som far till en framgångsrik idrottare. Länge leve Ebba. Hon gjorde det helt själv, dessutom.
Jag har haft Jennifer Kücükaslan som personlig favorit på Viaplay under rätt många år. Hon har varit en udda röst i den där mansdominerande mansplainande fotbollskören av grabbar som vet absolut allt (läs: rätt lite) – käften går på dem som om de i steget försöker bevisa att de precis uppfunnit en perpetuum mobile. ”Efter mig: Ingenting. Och jag är ostoppbar.”
Läste två långa intervjuer med Jennifer Kücükaslan i kvällspressen i veckan – det sades nog ingenting, berättade nada. Jennifer Kücükaslan sade att hon tog beskedet om att hon skulle få sluta (”omplaceras”) som ett knytnävsslag i magen – och jag vet ju givetvis ingenting om Viaplays personalpolitik eller detaljer från deras arbetsplats, men att Jennifer Kücükaslan sparkas ut i kylan måste man nog ändå betrakta som något av en överraskning. Hennes roll som offentlig person och kompetent sportjournalist gör det högst relevant att ställa frågor kring.
Det går rykten, det mest ihållande och mest trovärdiga tycks vara: Jennifer Kücükaslan ut, Frida Nordstrand in. Frida Nordstrand är kommersiell tv, Jennifer Kücükaslan är väl väldigt bra tv, men – bara tv.
Nej, det är ingenting konstigt med att folk i media byter jobb, och det är sällan man ser tv-personligheter sitta utanför Ica Kvantum och tigga därefter – de flesta i Sverige i dag är väl glada att de över huvud taget har ett jobb att gå till, och att de till och med får lite betalt för besväret.
Det är alltså inte synd om Jennifer Kücükaslan – men det är synd om den tv-chef på Viaplay som tror att han vet vad bra kommersiell tv är och inte ser bra, habil sportjournalistik om den så står bredvid honom och drar honom i armen.
Läser i några kommentarsfält om för och emot Jennifer Kücükaslan. Hon är mycket omtyckt och populär i stora kretsar – och väldigt hatad och avskydd i andra. Jo, hatad, ja, avskydd. De skräder inte orden.
Alla vi som befinner oss i den här typen av offentlighet känner till den här skalan och den här verkligheten. Jag ser det som en del av jobbet, låter aldrig det påverka mig, och skulle själv aldrig gnöla över att ”det är synd om mig”.
Men: Dessa människor som plötsligt känner sig absolut och av nödvändighet kallade till att skriva om Jennifer Kücükaslan, och då inte hennes jobb, utan om hennes utseende, längd, hår, tänder, händer, kläder – den ena preferensen efter den andra.
Hur är de liksom funtade? Är det våra medmänniskor? Våra kompisar? De vi träffar varenda dag? Brrrrr.
Svenska cupen är i sitt slutskede, älskade allsvenskan är snart i gång igen. Såg från ett allsvenskt årsmöte att man var fortsatt kollektivt eniga i att jobba emot VAR. Jag skrev för några månader sedan att det givetvis ligger någon eget och nationellt originellt i detta envetna VAR-motstånd – men hur realistiskt är det? Och var det inte så att Malmö kanske aldrig borde haft den där straffen mot Elfsborg i helgen? Hade det varit så förbannat jobbigt att sitta och vänta i två minuter på ett korrekt domslut?
Att jobba emot VAR är väl ändå lite för mycket Ines Uusmann, om man säger. Ni som inte fattar får fråga en vuxen.
Läs fler krönikor av Johan Croneman här.
