”Som man frågar får man svar”, sägs det. Man får också svar beroende på vem man frågar.
När ”Allsvenskans stora pris” i onsdags skulle delas ut för tolfte gången (på Max, TV9, Discovery) hade man fått för sig att kora allsvenskans tio bästa spelare, ända sedan allsvenska starten för hundra år sedan, 1924. Ett kul grepp – om man hade frågat rätt personer.
I stället gav man alla klubbar som någonsin spelat i allsvenskan (67 stycken) uppdraget att nominera 10 spelare som man ansåg vara de största, minimikravet för att få vara med på listan var att man hade gjort minst 125 allsvenska matcher – och utifrån dessa 67 listor räknade man sedan fram de tio största.
Det gick sisådär, om man vill vara snäll, och man kunde givetvis ha räknat ut i förväg hur det skulle sluta. På den nykorade bästa-listan blandas de bästa spelarna med de populäraste. Viss skillnad, eller hur?
Minns ni när man inför Guldbaggegalan 1995 bad svenska folket ringa in och rösta fram århundradets bästa svenska skådespelerska?
Vann gjorde Helena Bergström, på andra och tredje plats hittade vi Greta Garbo och Ingrid Bergman.
I en Expressen-intervju 25 år senare berättade Helena Bergström hur detta hade förföljt henne i åratal och hur hon skämdes över att ha tvingats ta emot priset (och jag drar inte upp detta igen för att köra runt kniven – Helena Bergström är en alldeles ypperlig skådespelerska).
Alla på galan, och alla som visste något om film, insåg givetvis att det hade gått helt snett. Som filmkritiker tyckte jag på den tiden att det var ren komik.
När jag nu tittar på den nya färska listan över de tio bästa spelarna i allsvenskan, någonsin, drabbas jag lite av samma känsla. På tionde plats, Marcus Allbäck. På nionde, Thomas Nordahl.
Thomas Nordahl?
I rest my case, borde jag kanske säga – men kan ju tyvärr inte, till detta är jag nödd och tvungen. Jag har levt i närmast symbios med allsvenskan i över 60 år, och om jag satte mig med 20 likasinnade så tvivlar jag ju högeligen på att Thomas Nordahl hade varit med bland de 50 bästa. Hade Marcus Allbäck varit med bland de 25 bästa? Mycket tveksamt.
Här finns också Anders Svensson och Markus Rosenberg på femte respektive sjunde plats, låter ju kanske något rimligare – men herre min skapare vad många fantastiska spelare som tycks ha fallit i total glömska, och det fort.
Thomas Ravelli röstades fram som tredje bästa svenska allsvenska spelare under 100 år, före Bosse Larsson, Ove Kindvall, Gunnar Gren.
Det går inte att ta en sådan omröstning, eller en sådan lista, på minsta allvar. Och jag kan bara inte fatta: Om man nu gör sig omaket att be 67 allsvenska föreningar att presentera sin bästa-lista, hur kommer det sig då att man låter popularitet (från senare år) styra över kvalitén?
Man älskar ju att klanka ner på diverse listor, skall också erkännas, det är en hobby många av oss har – men lite seriositet kan man väl ändå kunna kräva?
Jag gladdes i alla fall över att Gunnar Nordahl lade beslag på förstaplatsen, det kunde ha varit/blivit värre.
Vår nye förbundskapten i fotboll Jon Dahl Tomasson syntes i vimlet under ”Allsvenskans stora pris” och det var för väl – det kunde annars lätt ha blivit något nytt att rasa över i media. Efter bara drygt åtta månader på posten förstår man att det också kommer att rasas i framtiden.
Media ropar ju ofta på transparens. När Jon Dahl Tomasson direkt i tv kommunicerade varför Hugo Larsson tjurade som en treåring för att han inte fick mer speltid tyckte många experter att ”sånt håller man inom gruppen”. Efter att Anthony Elanga inför den här samlingen petats ur truppen pepprades Tomasson med frågor om telefonsamtal, möten och att Elanga skulle ha uteblivit från en lagmiddag.
Nå, hur skall ni ha det?
Jag tycker han är skärpt, modig – och har en minst sagt vinnande stil. Är det inte exakt vad vi har skrikit oss hesa efter de senaste 50 åren? Han kan ju inte rå för att han är dansk.
Läs fler krönikor av Johan Croneman:
”Man kan i realtid se hur mossan och spindelväven växer över SVT”
All fotboll ska snackas sönder – vart tog friden vägen?
