Daniel Psennys och Frank Zahlers enkla men drabbande dokumentär ”Terrordåden i Paris – Bataclan” (”Dokument utifrån”, SVT) är ett knivskarpt vittnesförhör med några av dem som överlevde – åtminstone rent fysiskt.
Den franska originaltiteln ”13 novembre – nos vies en éclats”, som ungefär kan översättas med ”13 november – våra liv i spillror”, talar ett tydligare språk om vad det handlar om.
Bokstavligt talat. Spillror. Vrakgods.
Dokumentärfilmhistorien är fylld av vittnesmål som berättar, rakt upp och ner, framför kameran. Vi rullar, ni vittnar. Det är krig och terror, förintelse, förnekelse, anklagelser, undanflykter. Vissa typer av vittnesmål har vi hört så många gånger att vi knappt längre reagerar. Vittnesmål är inte alltid den bästa historiska källan. De kan vara svårt kontaminerade av tiden, miljön, upprepningar och missriktad välvilja.
I andra historiska rum ekar det för alltid, inget klingar av eller försvinner bort. Historien om Bataclan kan vara ett sådant.
Få filmer i genren når utanför sig själv, några enstaka tar ytterligare kliv in i vårt mänskliga psyke, ställer frågor som är så oroande och besvärande att de gränsar till det uthärdliga.
Vi är så gott som hela filmen igenom i den där gränden som ingen av oss kan glömma
I ”Terrordåden i Paris – Bataclan” (eller om den nu heter ”Terrordåden i Paris – ögonvittnen”, SVT tar sig friheten att variera lite hipp som happ, rätt slappt) är vi så gott som hela filmen igenom i den där gränden som ingen av oss kan glömma.
Gränden där Bataclans nödutgång mynnar ut – och där de unga konsertbesökarna, jagade av mördarnas automatvapen (sluta kalla dem terrorister, det ger dem bara legitimitet), kastar sig ut; det är ren skräck, döda i drivor, hjärtskärande skrik, floder av blod, människor hänger ut från fönstren, skadade släpas bort, unga människor springer för sina liv.
En av de boende i huset mitt emot har filmat med sin skakiga mobil, Daniel Psenny, som nu plågar sig själv, vittnena och oss åskådare ännu en gång – och det något alldeles grönjävligt.
Är det verkligen nödvändigt?
Ja, det är ju det.
Hela sammanhanget skriker ut dem till oss, och givetvis den obehagligaste av dem alla: ’Vem är jag i allt detta?’
Och det är inte de enskilda vittnena eller de otäcka bilderna eller de närvarande filmarna som formulerar frågorna till oss som tittar. Hela sammanhanget skriker ut dem till oss, och givetvis den obehagligaste av dem alla: ”Vem är jag i allt detta?”
64 000-dollarsfrågan: Vad hade jag gjort? Sprungit, stannat, sträckt ut en hand, smitit min väg? Hade jag överlevt, hade jag orkat, hade jag lagt mig ner, gett upp?
En av grannarna i huset mitt emot ser sin flickvän djupt in i ögonen och säger: ”Jag måste ner”. Med dödsförakt ger han sig frivilligt ner i detta inferno. Han lyckas få upp och in mer än ett femtontal i parets lägenhet.
”Det där måste väl ändå ha varit jag, Johan Croneman, i den här historien”. Eller hur?
Det är verkligen tittarna som de släpar fram till vittnena, inte tvärtom
Jag hoppas givetvis. Klart jag gör, det gör vi väl alla. Men om vi kanske slutar hoppas och lite mera krasst funderar över hur vi fungerar och funderar: Vad hade jag gjort? På allvar? På riktigt?
Det är här filmen börjar – och det är här filmen slutar. Och sedan ska vi sova på saken, den som nu över huvud taget kan/vill/vågar somna om igen.
Det är lite förödande med dessa ibland lite för ”vackra” vittnesmål i den här typen av dokument, men jag tycker filmarna lyckas väja för varenda fälla som så lätt hade kunnat kliva i.
Det är verkligen tittarna som de släpar fram till vittnena, inte tvärtom. Och man vill både tacka och förbanna dem på samma söndagskväll. Man ges ingen ro.
Söndagens tv-chock: Att se Christopher Garplind komplett gå bort sig i karriären med sitt ”Semester med Garplind”. Ren och skär tragik.
Läs fler tv-krönikor och texter av Johan Croneman
