Den franska finkanalen Artes, som är gratis fransk public service (du laddar ner appen på en grisblink) och tyska ZDF har i samarbete producerat den enda sportdokumentär du behöver se i år:
Tomas Körners fina, roliga, spännande och matiga ”Beckenbauer: The Last Emperor”. Tre timslånga avsnitt (textade på engelska), med undertitlarna: ”Father and sons”, ”Golden age” och ”Myths and legends”.
Ingen kommer bli besviken. Det är en fantastisk berättelse.
Nej, inte enbart därför att den vänder på varenda sten i fotbollsspelaren och privatpersonen Franz Beckenbauers liv, utan framför allt för att den samtidigt också berättar historien om den nya staten Västtysklands framväxt.
Franz Beckenbauer föddes i München den 11 september 1945 i ett Tyskland bokstavligt talat slaget i ruiner. München kom framför allt att bombas under krigets slutskede, 1944-45, och man beräknar att över 80 000 hus förstördes och 300 000 blev hemlösa i just München.
Resan Franz Beckenbauer gör blir synonym med den resa som också Västtyskland som stat kommer att göra (staten Västtyskland utropas i slutet av maj 1949).
Det är ruiner, det är återuppbyggnad, det är förnedring (självorsakad, givetvis), skuld, skam – med amerikanska Marshallpengar och hårt tyskt arbete reser sig ett nytt delat Tyskland – och fotbollen blir ett mycket viktigare och kraftigare kitt emellan västtyskarna än vad vi någonsin kan föreställa oss.
Franz Beckenbauer och hans kamrater lever och bor i princip på gatorna, spelar fotboll bland ruinerna med hemmagjorda bollar – när Franz bara är nio år händer det ofattbara: Västtyskland besegrar 1954 Ungern i VM-finalen i fotboll i Bern i Schweiz med 3–2 – inte för inte kallas det fortfarande i Tyskland ”Das Wunder von Bern”.
Man kan inte nog lyfta fram och framhålla vad det betydde för det unga Västtyskland och dess medborgare. Äntligen något som kunde likna nationell stolthet, efter det brutala kostsamma ofattbara kriget, denazifiering, förnedring, och som sagt, den kollektiva skammen och skulden.
Filmaren och författaren Tomas Körners film mejslas fint fram med mängder av spännande och roliga intervjuer, här finns givetvis fotbollsspelare och ledare, mycket rörliga fotbollsbilder, men också tyska kända politiker, musiker, regissörer, före detta agenter, klubbdirektörer med flera med flera. Franz Beckenbauers framgångar växer parallellt fram med den västtyska statens ekonomiska uppsving.
Franz Beckenbauer blir den första riktigt stora fotbollsikonen i landet. I allt han företar sig tycks han gå i bräschen; han blir först med att skaffa sig en agent, göra reklam, visa upp sin livsstil, sin familj, skriva böcker.
Han begår visserligen förräderi genom att flytta till USA och New York Cosmos 1977, men allt är givetvis förlåtet när han så småningom kommer tillbaka som förbundskapten och ger tyskarna en hett eftertraktad VM-titel 1990.
När Västtyskland spelade VM på hemmaplan 1974 så hette visserligen förbundskaptenen Helmut Schön men den som i praktiken både tog ut laget och redan på den tiden bestämde hur de skulle spela var utan tvekan Franz Beckenbauer.
Jodå, hans finns själv med, Kaiser Franz, intervjuad, men det mesta kommer från en äldre intervju från 2005. Han säger många kloka saker, men han överaskar nog oss alla när han visar sig vara en större internationalist än nationalist. Han är inte så mycket för flaggviftande och den nationella yran, han är lagom glad över att han är tysk, men säger: ”Jag ser mig inte som främst tysk, jag ser mig som människa bland människor.”
Det faller en djup skugga över Franz Beckenbauer före, under och efter hemma-VM 2006 – mutanklagelserna är allvarliga, flera utredningar och artiklar är avslöjande, Beckenbauer förnekar.
Det sista avsnittet är både sorgligt och bitterljuvt, inte det slutkapitel Kaisern själv tänkt sig.
Varför han var och är oöverträffad med att använda sin yttersida i sitt magnifika passningsspel får du också ordentligt utrett. Liksom mycket annat. Tre timmars fotbollsguld.
Läs fler krönikor av Johan Croneman.
