Ett av mina favorituttryck kommer från en god väns mamma som använder detta som svar på det mesta. Det kan gälla stort eller smått, livet eller döden.
Hon säger alltid, lugnt, lite avmätt, komplett avväpnande:
”Det är vad det är.”
Döm av min förvåning när det också är José Mourinhos sista fem ord i den närmast ösregnslånga dokumentären i tre delar som nu visas på Netflix.
”Ångrar du något?”
Och José svarar: ”It is what it is.”
Han lever upp till alla våra förväntningar, och lite till, ändå är det förvånansvärt hur lite som egentligen blir sagt.
Tre timmar med José Mourinho blir givetvis aldrig tråkigt och bara ibland rätt ointressant, men problemet är ju att filmskaparna och producenten egentligen aldrig en enda gång kommer i närheten av frågan:
Vad är det han gör som är så speciellt? Och framför allt: Hur gör han det?
Han är tuff och ställer krav, han är hård, älskar sina spelare – och mobbar dem han inte vill ha kvar. Och?
Tungt fokus ligger på första halvan av hans makalösa karriär: Åren i Porto där han vinner två ligatitlar på två och ett halvt år, en Uefacuptitel (motsvarar Europa League) samt Champions League.
Åren i Chelsea där han under två perioder vinner tre Premier League-titlar och allt annat inhemskt. Chelsea hade innan dess en (1) ligatitel, från säsongen 1954/55!
Åren i Inter, där han vinner både Scudetton och Champions League.
Åren i Real Madrid där han vinner La Liga och tog laget till tre raka semifinaler i Champions League.
The Special One? Ja. Underhållande? Ja, definitivt. Men det blir lite otäckt också, i alla fall obehagligt.
Hans krav på sig själv, på sina spelare, på sina klubbar och till och med på sina supportrar är närmast hysteriska, fanatiska – kanske till och med groteska.
Går han över lik för en titel? Ja, bokstavligt skulle jag tro.
Gör han vad som helst för att få sina spelare att prestera? Ja.
Han är kärleksfull, varm, underbar, rolig, kvick i sitt omklädningsrum och på träningsanläggningen – om du är på hans sida vill säga. Om inte så är han: Hatisk, iskall, vidrig, taskig och långsint.
Brutal. Råbrutal.
Det blir rätt tjatigt att få allt detta upprepat för sig under nästan tre timmar, men tråkigt blir det som sagt aldrig. Det är rätt lite fotbollsbilder, extremt mycket talking heads. Mest Mourinhos nuna och skalle givetvis, men här finns hela stjärngarnityret av spelare också, ingen nämnd ingen glömd.
Men som sagt, som fotbollsnörd hade man ju kanske ändå förväntat sig aningen mer initierat fotbollsprat – exakt vad är det han gjorde, och gör? Hur ser hans spelmodell ut, hur vill han formera sina lag, utifrån vilka principer och spelare?
Ibland, med jämna mellanrum, dyker det upp ett anteckningsblock som vi får anta är Mourinhos, det är ritningar och skisser, med namn och pilar och planer och olika färger – och jag skulle nästan ge vad som helst för att få honom att visa lite mer i detalj hur han tänker, hur han ser på spelet och spelarna, det taktiska, rörelser, detaljer, förmågor, kvalitéer, tillkortakommanden.
Av detta: Inget.
Vi får möta trollkarlen, magikern, men vi får inte veta något om hans trick, hans konster, hans hemligheter.
Det handlar egentligen uteslutande om hans besatthet, och den är ju inte att leka med. ”Jag jobbar inte i trädgården, jag städar inte, jag lagar inte mat, jag spelar inte golf eller padel. Fotbollen uppslukar mig. Det är sån jag är.”
”No nothing”, säger han. Det är bara fotboll.
Om hans bakgrund och hans familj får vi veta i princip noll, men han säger mot slutet en sak som kanske ändå säger allt, i alla fall mycket. Han berättar hur mycket han älskar sin familj, de är allt etc etc, men: ”Dom har det egentligen mycket bättre utan mig.”
Menar han allvar? Tror faktiskt det. Jösses.
Läs fler krönikor av Johan Croneman här.
