Det var både fotbollshistoria och tv-historia. Man genomfors av helt nya känslor och insikter: ”Kan man göra så här – också”?
Veckans semifinaler i Champions League förändrade något på djupet.
Jag har tidigare försökt beskriva hur mitt intresse för all toppfotboll svalnat med åren, ja närmast helt upphört.
Den ohälsosamma pengacirkusen, den fullständiga genomkommersialiseringen, som inte bara dödar leken och skönheten, utan dessutom mördar nytänkandet, artisteriet, det udda, det annorlunda. Och kanske framför allt, enbart gynnar den monotoni i spelet och matchandet som blivit det allvarligaste hotet mot de viktigaste i hela verksamheten: Fotbollssupportrarna, åskådarna, tittarna.
Tisdagen den 29 april och onsdagen den 30 april såg vi ett paradigmskifte inom världsfotbollen – det var som att sitta mitt i ett historiskt ögonblick.
För er som inte har koll på vad ett paradigmskifte är för något (jag slog givetvis också upp det):
”Paradigmskiftet inträder när någon bryter kollektivets tankemönster och förklarar anomalin som en del i en större felaktig föreställning eller världsbild, och detta nya tankemönster vinner gehör”.
Fotbollen förändrar mycket sällan våra liv (god bless), men dessa två semifinaler i Champions League 2025 kommer att gå till historien. Man ville ställa sig upp hemma i soffan och skrikdeklamera ur Strindbergs ”Esplanadsystemet”:
”Här rivs för att få luft och ljus”.
Det var två matcher, fyra lag, fyra tränare som pekade ut en helt ny riktning för sporten.
Jag vet inte när jag blev så totalt uppslukad och påverkad av nya fotbollsvindar. Senast det hände var nog under VM 1982, när ett smart, vackert spelande Italien vann VM och pulvriserade det kanske bästa brasilianska lag som någonsin ställts på benen, krossade Argentina och fullständigt monterade ner Västtyskland.
Jag låter som en nyfrälst, som en religiös som sett ljuset för första gången
Och innan dess var det kanske den holländska totalfotbollen som i början av 70-talet satte fotbollshistorien stadd i en helt ny riktning. Det händer med andra ord då och då. Lycklig är den som får sitta på första parkett och uppleva nyordningen.
Självklart sticker Barcelona och 17-årige Lamine Yamal ut alldeles kolossalt, men hela deras lag, organisation och nya fotbollssyn genomsyras av en kollektiv önskan att upphäva tyngdlagarna och peka på att det är de omöjligas konst som är både mål och medel.
Man är det nya, man är det modiga.
PSG:s komplett orädda spel och spelare rör sig också i samma riktning, och Inters geniala kontringsfotboll som förenar både styrka, snabbhet, mod – och detsamma gäller Arsenal som spelar med så minimala marginaler i sitt anfallsspel att misslyckandet omedelbart också skapar en ny möjlighet. Och alla vet om det.
Alla dessa fyra lag är beroende av alla sina spelare i truppen för att både försvara och anfalla, det åligger inte särskilda spelare att sköta det ena eller andra. Ingenting blir gjort utan allas samsyn och fulla engagemang.
Jag låter som en nyfrälst, som en religiös som sett ljuset för första gången – men det är inte religion, ingen abstrakt tro, inget hokuspokus. Det är praktik och organiserat byggande med fullständigt frisläppt individualism inom överenskomna bestämda ramar.
Men är det inte framför allt, och allra mest: Fotbollsspelare som har väldigt roligt tillsammans.
Vi som varit med ett tag har också andra referensramar, andra paradigmskiften som nästintill krossat fotbollen: Heyselstadion, Bradford, Hillsborough etc. Denna nyfunna glädje blir närmast dubblad av sådana historiska erfarenheter.
I nästa vecka avgörs semifinalerna i Champions League, och vi vet en sak med absolut säkerhet: Vad som helst kan hända, och vad som helst kommer att hända. Ingen vill missa detta.
Läs fler sport-i-tv-krönikor av JohanCroneman här.