Jag var extremt trögstartad när det gällde OS i Paris, till slut föll jag tillföga för festen, partyt, entusiasmen. En sådan jäkla miserabel omvärld, ändå en sådan gemensam glädje över idrotten. (Och så Truls förstås.) Det var ett av de vackraste spelen, någonsin.
Jag skrev något litet om de olympiska spelen som ett fredsprojekt, och när det funkar som i Paris är det utan tvekan på det viset. Jag önskar att spelen själva tog vara på den jättemöjligheten till just fruktbart fredsarbete, här finns massor man skulle kunna göra.
Jag började mitt politiska liv som 12-årig pacifist, på metallslöjden gjorde jag ett peace-märke så tungt att det inte gick att bära. Jag blev mer revolutionär med åren, läste Sven Lindqvist och fortsatte ställa de besvärliga, ibland hopplösa frågorna: Kan världen förändras med våld? Nej. Kan världen förändras utan våld? Nej.
Min pacifism grundade sig givetvis på ett utopiskt scenario, men i alla fall en på den tiden fullt möjlig sanning: Utan soldater, inget krig. Det känns som om jag gått hela varvet runt nu: Lever pacifismen fortfarande? Jag hoppas fortfarande på idrotten i fredens tjänst. Man får vara banal också.
Har du gått och gnällt hela vägen hem från jobbet för att bussjäveln var sen i dag igen, så är det en kväll med världens paralympier du behöver.
SVT sänder hela Paralympics och jag är om möjligt ännu mer svårstartad än senast – jag tycker i alla fall att man innan man kopplar upp sig på själva tävlingarna skall ta sig tid till några av de många utmärkta kortreportage SVT producerat i förväg.
Dels finns det ett mycket kort inslag om hur klassificeringen går till, vilka funktionsnedsättningar är det som gäller i de olika grenarna – det är jättebra, men det är alldeles för kort och summariskt. Ge oss de exakta grundförutsättningarna, hur svårförklarliga de än kan te sig.
Se också de korta inslagen om några av de tävlandes bakgrund.
Conrad Hildebrand (simning) skulle en dag stajla lite för kompisarna och göra ett parkourhopp ut genom ett skolfönster – sedan dess sitter han i rullstol. Den livsglädje han visar upp är givetvis pinsam för oss andra gnällmåsar som varenda dag beklagar oss över livets bagateller.
Paralympics handlar om många stora stjärnor inom sina respektive idrotter, deras fysiska prestationer är djupt beundransvärda. Har du gått och gnällt hela vägen hem från jobbet för att bussjäveln var sen i dag igen, så är det en kväll med världens paralympier du behöver. Nej, nej, nej. Måste betona detta, igen: Jag förringar inte deras prestationer som idrottsmän och idrottskvinnor, men vi behöver dem också som mänskliga förebilder – särskilt vi tanklösa sportfånar som låter oss imponeras av en medioker mittback i Premier League med en snittlön på 3,5 miljoner i månaden.
En annan som jag tycker imponerar som fan är förbundskapten Jon Dahl Tomasson.
Aftonbladet har varit snabba med att köpa rättigheter och tv-sända matcher från kvalspelet till de tre penningstinna europeiska cuperna. Det kostar en hundring om man hoppar på deras erbjudande – sändningarna är enkla, det är inte sjuttio kameror, drönare och 102 repriser, men de har skaffat professionella kommentatorer och experter, och vi som alltid älskar sändningar under devisen ”less is more” tycker det är toppen. Det är match, utan allt meningslöst fotbollsfluff som numera präglar varenda sändning.
En otrolig uppryckning, och framgång, för svensk fotboll med tre lag i Europa och Conference League. Det svider givetvis i konkurrenterna, men låt det svida, det är värt all kollektiv smärta.
En annan som jag tycker imponerar som fan är förbundskapten Jon Dahl Tomasson. Han ger ett otroligt habilt intryck, och jag tror numera stenhårt på att han är rätt man på rätt plats. Lite lagom arrogant, men på ett snyggt och effektivt sätt. Han kommer bygga nytt, tajmingen är perfekt, knäckfrågan är hur han skall få oss att försvara som ett lag. Han fixar det också.
Min favoritdansk för tillfället.
