Man är väl inte direkt jätteförvånad, men lite komiskt är det ändå. Sverige slår Ukraina i en rätt usel fotbollsmatch, efteråt hyllas Sveriges förbundskapten som en ny Messias. Någon som är förvånad?
Vilken match. Vilket lag. Graham Potter: Vilket geni.
Alla såg det givetvis komma. Jäjä. Vi älskade Potter redan efter Östersunds-resan. Nu kommer den mediala Potter-effekten.
Försnacket och uppåtsnacket blev också till slut monumentalt, trots att de senaste årens landslagsresultat lagt ordentlig sordin på stämningen. Hade vi ändå inte på känn att det skulle kunna hända? Dramaturgin var rätt välkänd: Ett svenskt fotbollslandslag nere för räkning, reser sig på nio, slår tillbaka, vinner, och nu måste ju alla arga bestämda kritiker också slå fast att de haft rätt. Hela tiden.
Erik Niva sade direkt efter matchen i Viaplay-studion:
”Det är en extremt tydlig skillnad jämfört med den kamikaze-fotboll som vi ofta spelade under Jon Dahl Tomasson där risktagandet alltid var maximalt”.
Va? Spelade vi kamikaze-fotboll? Med maximalt risktagande. Vet alla vad kamikaze betyder? Såg ni de matcherna…?
Japanska piloter flög sina bomblastade plan rakt mot amerikanska mål, självmordsattacker, desperat, hundra procent självuppoffrande. Utan en tanke på sig själva eller sina liv.
Var det inte just det som var problemet: Ingen enda spelare, under Jon Dahl Tomassons sista dagar, var beredda att springa en enda satans extra meter för just honom?
Alla ville bara komma hem hela och friska till sina klubblag. Där de knappt gjorde en enda minut!
Såg man under Jon Dahl Tomassons sista matcher en enda spelare som var beredd att offra sig?? Beredd att gå ner med, och för, sin förbundskapten?
Det är väl på ett ungefär samma spelare nu som då.
Viktor Gyökeres gjorde hattrick mot Ukraina – tror ni jag skämtar om jag säger att jag visste att det skulle hända?
Jag såg och hörde också Olof Lundh, på Fotbollskanalen, efter matchen. Det var väl ändå Olof Lundh som var en av de mest högljudda i kritikerkören när Jon Dahl Tomasson fälldes:
”Graham Potter har fått ihop ett lag som uppträder 180 grader från det landslag som misslyckades i VM-kvalet, här var det kanske cyniskt defensivt med tålamod och sylvass spets. Otroligt imponerande att åka hit och vinna så klart mot Ukraina”.
Etthundraåttio grader? Det betyder ju att man går från ett håll till det absolut motsatta hållet. Har Sverige och Graham Potter tvärvänt, med samma spelare, samma trupp? Spelar vi en hundraprocentig (hundra!?) annorlunda fotboll jämfört med Jon Dahl Tomasson?
Självklart inte. Olof Lundh vill ändå ha rätt.
Om vi bjuder in ett antal internationella fotbollsexperter, några tränare på toppnivå, och låter dem se om matchen mot Ukraina – vad hade de sett då…? Ett lag som tagit kliv? Ett lag som är berett för ett världsmästerskap i USA?
Vad minns du själv från Jon Dahl Tomasson-tiden?
Jag minns typ 24 spelare som inte kunde bry sig mindre, som var beredda att offra noll, zero, nada. Ingen tänkte fan gå ner tillsammans med sin förbundskapten.
Viktor Gyökeres gjorde hattrick mot Ukraina – tror ni jag skämtar om jag säger att jag visste att det skulle hända?
Jag visste att det skulle hända.
Fotbollens dramaturgi är inte särskilt överraskande eller dramatisk. Man såg det komma på långt håll.
Kommer inte förvåna mig det minsta om Sverige gör (ännu en) skitmatch mot Polen i Stockholm på tisdag – vinner, tar sig till VM i USA, efter ett nytt hattrick av Viktor Gyökeres.
Och Lundh och Niva, et consortes, kommer givetvis få nytt tuppjuck och hävda att ”det var väl ändå det vi sade hela tiden”, att Graham Potter var rätt man, på rätt plats, för rätt lag.
Det är väl lite armt, eller…?
Det är väl lite löjeväckande, eller…?
Det är precis som vanligt.
Guten abend.
Till sist: Frida Nordstrands fina intervju med Herman Johansson var lysande, underbar. Det är där hon skall vara!
Läs mer:
Sveriges VM-dröm lever – efter hattrick av Gyökeres
Gyökeres fick greppa fansens megafon: ”Det var något nytt”
