Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Pensionsskojaren Alexander Ernstberger har blivit svårt – och obehagligt – mediagullad i drygt ett drygt halvår nu. Strax före sommaren 2025 hade han avtjänat tre år i fängelse och elva månader med fotboja för sin inblandning i den så kallade Allrahärvan.
Hundratals miljoner ”försvann” i pensionsbolaget Allras svarta hål, medan betydande summor hamnade i de ansvarigas egna fickor. Under några år levde de ett voluminöst lyxliv.
Skamligt, djupt kriminellt, osedvanligt hänsynslöst.
Man vill gärna tro att den mediala Eriksgata Alexander Ernstberger efter avtjänat straff bjudits in till av svenska ”journalister” peakade i förra i veckan då han helt ostörd och oemotsagd fick sitta med i SVT:s flaggskepp ”Skavlan & Sverige”, och vit som snö, bedyra sin oskuld.
Skall man tro honom själv, och hans mediala tillskyndare och beskyddare, så är han närmast en modern svensk Alfred Dreyfus. Utsatt för en (framför allt socialdemokratisk) politisk konspiration.
Han gjorde ett arrogant, överlägset intryck och räckte helt obesvärat upp handen när Skavlan frågade kvällens panelgäster vilka av dem som genom sitt arbete gjort världen till en bättre plats.
Jag blev illamående.
Han har givetvis fått skriva en bok, utgiven på samma förlag som jag själv blivit publicerad på – jag försäkrar: Hade jag inte redan lämnat förlaget ifråga, hade jag garanterat gjort det för att slippa skammen att hamna på samma förlag som Alexander Ernstberger.
Skam är inget uttryck som svenska medier vill kännas vid i fallet Alexander Ernstberger. Han har fått gråta ut i finansmagasin och i Sveriges Radios prestigefyllda ”Söndagsintervjun”, han har fått tvätta sig ren i minst en populär podd (Framgångspodden) och i dagspressintervjuer.
Jo, DN har också släppt fram Ernstberger och hans minst sagt haltande version, men det gjordes i en grundlig analys av hela Allraskandalen, där också Allraavslöjaren Patrick Siegbahn lämnades minst lika stort utrymme, (läs Malena Rydells utmärkta text här).
Han var ”mycket ekonomisk”, men utsattes brutalt och orättvist för den svenska Jantelagen. Snyftsnyft.
I ”Skavlan & Sverige” släpptes han fram utan problematisering, Skavlan själv ställde några menlösa, fruktlösa alibifrågor om hans ”brott” – men flamsade därefter bort hela den biten. Skavlan är tvivelsutan en skicklig pratshowsledare, men hans konflikträdsla biter honom ständigt i ryggen.
Han väljer alltid den väg som skapar mest trivsel, så lite tvivel som möjligt. Det var en rakt igenom erbarmlig sändning.
SVT och dess medarbetare borde skämmas kollektivt för den här typen av ”white-washing” i public service – och att Vänsterpartiets ledare (vad är det för slags ”ledare”?) Nooshi Dadgostar spelade med i tv-charaden med ett glatt leende (”Jag är med i Skavlan”!!) var både beklämmande och pinsamt.
Alexander Ernstberger hade gott om tid i fängelse att fila på sitt försvarstal – i Skavlan i förra veckan använde han exakt samma formuleringar, ordagrant, som i en genant servil och underdånig intervju i EFN:s Finansmagasinet innan förra sommaren, signerad Claes de Faire.
I Skavlan får Alexander Ernstberger breda ut sig om sin återhållsamhet (!) med lyx och om hur han snabbt når sin ”marginalnytta” med pengar (köpte Sveriges dyraste villa, flög helikopter, körde stilriktigt Porsche och skrev över enorma tillgångar på sin fru). Han tappade aldrig fotfästet, han var ”mycket ekonomisk”, men utsattes brutalt och orättvist för den svenska Jantelagen. Snyftsnyft.
När han i slutet av programmet får frågan om sin drömchef, och svarar Elon Musk, ja, då har liksom alla fördämningar brustit – och Skavlan själv fryst fast i ett clownaktigt leende.
Medias härdsmälta i händerna på den kriminelle ekobrottslingen Alexander Ernstberger är bedrövlig att skåda.
Läs fler krönikor och andra texter av Johan Croneman, till exempel: På nyårsafton ger vi löften – på midsommar bedrar vi




