Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det sägs ofta lite slarvigt att ”snart finns det inga kvar som kan vittna om Förintelsen”. Underförstått: Då faller detta oerhörda brott i glömska.
Ja, de överlevande gör ofrånkomligt sina sista år i detta liv – men arkiven bågnar faktiskt av vittnesmål. Bara i USA finns det exempelvis på Shoah Foundation i Los Angeles över 50 000 dokumenterade vittnesmål och ytterligare tiotusentals på Holocaust memorial museum i Washington. På förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem finns berättelserna från 131 000 överlevande – dokumenterade på över 200 miljoner sidor.
Problemet med många av dessa vittnesmål är avståndet till det inträffade. Vittnesmål lämnade på 70- och 80-talet och fram till vår tid (efter den amerikanska tv-serien ”Holocaust” 1976 ökade intresset för levande vittnen lavinartat) har givetvis färgats och påverkats av en rad olika faktorer.
Som med alla typer av vittnesutsagor: ju närmre i tid till det inträffade, desto större trovärdighet.
Den gemensamma lägerupplevelsen fick många tveksamma vittnen att öppna sig och berätta
I Lund finns det så kallade Ravensbrückarkivet, visserligen med ”bara” 500 vittnesmål. Ändå är det en av tyngsta och mest trovärdigaste källorna vad gäller vittnesmål från de tyska koncentrationslägren.
Det var den polske forskaren Zygmunt Lakocinski, verksam vid Lunds universitet från 1934, som 1946 började organisera en grupp om nio personer. Syftet var att djupintervjua överlevande från framför allt Ravensbrück, som började anlända till Sverige redan våren 1945.
Intervjuarna är själva före detta koncentrationslägerfångar, tillika högutbildade akademiker, och den gemensamma lägerupplevelsen fick många tveksamma vittnen att öppna sig och berätta saker de annars helst ville glömma eller förtränga.
Malmöfilmaren Magnus Gertten, fotografen Caroline Troedsson och researchern Sebastian Claesson berättar i dokumentärfilmen ”Vittnena som fällde bödlarna” (SVT) historien om det länge bortglömda och undangömda Ravensbrückarkivet, numera också utnämnt till världsminne av FN-organet Unesco.
Det är en riktigt spännande historia, vackert fotograferad och underbart tonsatt av Magnus Jarlbo och Cicely Irvine – tyvärr stundtals märkligt och konstifikt berättad.
Jag får i vissa partier spola fram och tillbaka, se om och försöka lista ut vem som är vem, vilken samtida släkting som ska kopplas till vilket vittne och så vidare. Det är en smula förvirrande – på pluskontot ska dock tilläggas att man blir rikligt belönad. Historien om Ravensbrückarkivet är dramatisk på flera olika plan.
Tar man sig förbi det lite märkliga och ryckiga berättandet blir man som sagt rikligt belönad
1946–47 börjar Zygmunt Lakocinski oroa sig över sitt arkiv. De polska myndigheterna, nu under sovjetisk kommunistisk dominans, börjar visa intresse för arkivet och intervjuerna. För att det inte ska falla i orätta händer fraktar han därför allt material till USA med en 50-årig hemligstämpel – arkivet kommer först i mitten av 90-talet tillbaka till Sverige och Lund där det därefter har digitaliserats och gåtts igenom av arkivarier och historiker.
I ”Vittnena som fällde bödlarna” finns också ett unikt bildmaterial från de Ravensbrücköverlevandes ankomst till Malmö och Sverige – Malmöbon Jadwiga Kurowska känner till och med igen sin mamma på från de bortglömda filmerna när hon vid ankomsten, leende, tar sina första stapplande steg på svensk mark i stadens hamn.
Här finns ett antal vackra, dramatiska berättelser som filmarna spårar in i vår tid, över 80 år senare, och spåren och släktingarna tar oss både till Warszawa och till Tel Aviv. Tar man sig förbi det lite märkliga och ryckiga berättandet blir man som sagt rikligt belönad.
Mycket sevärt.
Läs fler krönikor och andra texter av Johan Croneman, till exempel Skamligt att Alexander Ernstberger får bedyra sin oskuld i SVT




