Är det synd om gängkriminelle Pala Omar, huvudperson i Mattias Sandbergs tredelade SVT-dokumentär ”Golaren”?
Det är nog så vi ska känna, och tycka, att han är ett offer, trots allt. Och att vår upprördhet bör rikta sig mot polisen och de myndigheter som misslyckats med att skydda honom.
Eller hur var det nu igen?
Filmaren och grävaren Mattias Sandberg har följt Pala Omar i över ett år. Omar tyckte han levde sitt liv i relativ anonymitet, och i största välmåga. Han var bara en enkel hederlig kriminell langare i Borlänge, sålde knark, drog in sina sextio lax i veckan, vältrade sig i märkeskläder, guld och åt sju dagar i veckan på bästa krogen.
En dag skulle han olyckligt komma i kläm, när det kriminella nätverket Foxtrot splittrades mellan ”Kurdiska räven” och ”Jordgubben” (de får nog jobba lite på sina larviga alias). Två av Jordgubbens underhuggare krävde nu att Omar skulle hjälpa dem med att mörda en kompis till honom. Han skulle hämta upp, ta hand om och skydda de två lönnmördarna, han skulle se till att de fick vapen och var på rätt plats vid rätt tillfälle.
Det är högst oklart om Mattias Sandberg verkligen har ett särskilt bra case, och ännu mer oklart: Vad är det han vill berätta?
Pala Omar kontaktade nu (väldigt klumpigt och ogenomtänkt) polisen för att rädda både sin kompis och sitt eget skinn. Han tjallade med andra ord, han blev en golare – och nu förväntade han sig ett livslångt skydd för både sig själv och sin stora familj, ny identitet och ett bra boende utomlands.
Mattias Sandberg tycker sig ha ett riktigt bra fall – en gängkriminell som vill lämna brotten och våldet bakom sig och söker skydd hos polisen och myndigheterna, ber samhället om hjälp för att kunna vittna.
Det är högst oklart om Mattias Sandberg verkligen har ett särskilt bra case, och ännu mer oklart: Vad är det han vill berätta, vad är hans ärende?
Jag börjar ana oråd redan i förtexterna, vinjetten, musiken, bilderna, klippet. Det ser ut som fiction, det ser ut som ett maffigt gangsterseriedrama från Netflix eller någon annan strömningstjänst. Det ser mycket lite ut som seriös undersökande journalistik.
Jag förstår att man vill förpacka det snyggt, jag förstår att man vill höras i bruset, jag förstår att man behöver synas. Men till vilket pris? Och i vems tjänst?
Och har SVT tänkt klart: Varför sänder man detta?
Omar själv verkar inte sällan tro sig vara med i en dokusåpa, han uppträder som en realitystjärna. Han träder fram med bild och namn, inte bara i SVT-dokumentären, under tiden syns han både i Aftonbladet och i TV4.
Har Mattias Sandberg själv funderat över vilken historia det är han berättar? Och har SVT tänkt klart: Varför sänder man detta? Var hittar vi allmänintresset? Det är väl inte bara för det spekulativa rafflets skull?
Det är rafflande, onekligen, inte minst när Pala Omar i andra avsnittet ringer och pratar med ”Kurdiska räven” själv, vilket scoop! Han pratar med ”Benzema” också, inte före detta Real Madrid-stjärnan alltså, utan den högt uppsatte capon i Foxtrotnätverket, samme ”Benzema” som senare under filmens inspelning skjuts ihjäl på öppen gata i Bagdad, Irak. (Pala Omar är också ursprungligen irakier.)
Jag förväntar mig mer genomtänkt SVT-journalistik
Pala Omar var som sagt en etablerad och framgångsrik smågangster i Borlänge, men han är inte den skarpaste kniven i lådan – och under det år som Mattias Sandberg följer honom fattar han så många dåliga, motstridiga och katastrofala beslut att man knappt hänger med i alla skiften.
Och Mattias Sandberg hänger på i samma sväng och i samma ton som Pala Omar, som hela tiden bedyrar att han bara velat göra det rätta, och nu förväntar han sig en vederbörlig belöning: Fullständigt samhällsskydd. Amnesti!
Han flyr utomlands, han återfaller i kriminalitet – har han förresten någonsin lämnat den?
Jag förväntar mig mer genomtänkt SVT-journalistik. Kanske lite mer eftertänkt också.
Läs fler krönikor av Johan Croneman, till exempel: Han är en av vår tids stora – tyvärr mer dansk än svensk.
