Sommaren 1984 hittas rester av en styckad kvinnokropp under Essingeleden i norra Stockholm. Ett par veckor senare gör man nya fynd några kilometer därifrån. Hela kroppen hittas aldrig, huvudet saknas fortfarande.
Kroppen identifieras med hjälp av fingeravtryck. Kvinnan är tidigare känd hos polisen som heroinist och prostituerad. Hon är den 27-åriga tvåbarnsmamman Catrine da Costa.
Mordet och styckningen av hennes kropp blir ett av de mest omskrivna fallen i svensk kriminalhistoria.
Det skrivs böcker, görs tv-dokumentärer, det debatteras. Rättegångarna mot de som åtalas i fallet blir ett sällan skådat rätts- och mediespektakel.
Det har på goda grunder kallats för en modern häxprocess.
Det har nu gått över 40 år sedan det första fyndet gjordes. De två som så småningom kom att åtalas för mordet och som i medierna kallas ”obducenten” och ”allmänläkaren”, friades så småningom från mordanklagelserna – men i domskälen skrivs ändå in att det ansågs som högst sannolikt att de två trots allt hade styckat Catrine da Costas kropp.
Obducenten och allmänläkaren (som bägge medverkar i dokumentärserien) fick sina liv och karriärer förstörda. De har sökt, men aldrig fått, upprättelse av det svenska rättsväsendet eller den svenska staten.
Dan Josefsson, som bland annat stod bakom den uppmärksammade dokumentärserien ”Fallet Kevin”, och som skrev den lika uppmärksammade boken ”Mannen som slutade ljuga – berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick”, har nu gjort en dokumentärserie i fyra delar (SVT) om fallet da Costa: ”Det svenska styckmordet”. Den är gjord tillsammans med den prisbelönte och framgångsrike grävande reportern Johannes Hallbom.
Det finns inga som helst hårda, bärande bevis mot de två åtalade i fallet.
Jag har sett två avsnitt. Det är ren skräck.
Nej, vi har inte fått nog, inte så länge som det faktiskt finns nya omständigheter, nya perspektiv att lägga över de gamla, och nya sätt att berätta på. Dan Josefssons och Johannes Hallboms djupdykning i fallet är framför allt en kolossalt skickligt berättad historia, i alla dess delar. Det sjunger om både fotot, klippet, musikläggningen – allt inbäddat i Dan Josefssons både påträngande och inträngande skånska berättarröst.
De råder knappast några tvivel om att också ”Det svenska styckmordet” (med all rätt) kommer att nagelfaras och säkert också ifrågasättas, men de har tvivelsutan en angelägen (och aktuell) historia att berätta. Om rättsskandalen, om häxprocessen, om mediernas kollaps, om polisens och åklagarnas tunnelseende – det sistnämnda en mycket mild beskrivning av det katastrofala utredningsarbetet.
Det finns inga som helst hårda, bärande bevis mot de två åtalade i fallet. Det finns inget enda som binder de två åtalade till den mördade, man har inte hittat en enda koppling. Det finns däremot skvaller, osäkra och urusla vittnen, en obehaglig tidsanda som delvis styr – och som sagt, polis och åklagare som löper amok.
Mycket är obesvarat – allt är obehagligt. Och Catrine da Costas mördare går fortfarande fri.
Jag blir rädd, på riktigt, efter två timmar med Dan Josefsson, Johannes Hallbom och de inblandade. Flera av de som utredde fallet äger så pass mycket kurage att de ställer upp för att kanske ändå till slut reda ut vad det var som egentligen hände. Många andra viktiga personer har vägrat.
Det är Sverige på 80-talet – en annan tid, ett annat land till och med, som Dan Josefssons oemotståndliga monotona berättare påpekar. Men att det inte skulle kunna hända igen, här och nu, på ungefär samma sätt, skulle jag inte ta gift på.
Den svenska staten och det svenska rättsväsendet vägrar styvnackat de friade skadestånd, trots att de bokstavligt talat fått sina liv och sina karriärer totalt ödelagda. Noll upprättelse.
Det ska bli oerhört intressant att se vart ”Det svenska styckmordet” tar vägen de två sista avsnitten. Mycket är obesvarat – allt är obehagligt. Och Catrine da Costas mördare går fortfarande fri.
Läs fler texter av Johan Croneman. Till exempel: Var går gränsen för vad de får kränga i ”På spåret”?
