Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det räcker med att bara viska fram ett litet ”Lundsberg” så går svenska medier i taket. Och det är gamla nyheter. Skandalerna på den här värmländska privatskolan är legio – och återkommande. Jag har hört samma historia vevas sedan 70-talet.
Och det är liksom ingen nyhet vad vi svenskar kollektivt tycker, och ska tycka, om Lundsberg: Illa. Väldigt illa.
Det visste givetvis filmaren Johannes Hallbom så fort han ringde sitt första samtal till Lundsberg. Det har också präglat hela hans dokumentärfilm, tre delar på SVT. Filmen heter ”Arvtagarna”. Riktigt vad de ärver blir aldrig utrett – klart från första sekund är i alla fall att alla våra fördomar ska bekräftas, och kommer att bekräftas.
Två minuter in i Johannes Hallboms dokumentär vet vi nämligen exakt vart det ska ta vägen. Det är en extremt tveksam journalistisk dramaturgi, och en rätt kass journalistisk utgångspunkt – förutsägbar och, värre är, förutbestämd.
Självklarheterna har regnat ner från parnassen. Kommentarerna har varit lika osjälvständiga som SVT och filmarna
Det är inte bra, särskilt inte som filmen bild- och ljudmässigt leder till fiktionalisering, det vill säga snart ser ut som en kopia av Mikael Håfströms ”Ondskan” från 2003. Det är dit våra associationer omedelbart ska färdas.
Senaste veckan har det skrivits spaltkilometer om Hallboms och SVT:s film – ingen enda redan känd vinkel, inget enda redan känt perspektiv har lämnats orört. Självklarheterna har regnat ner från parnassen.
Kommentarerna har varit lika osjälvständiga som SVT och filmarna.
Det är samma gamla lp-skiva om Lundsberg, överklasskolan, pennalismens högborg i Sverige – i Hallboms film har man efter blott fem minuter landat i sanningen (?) att ”här fostras framtidens makthavare”.
Peder Wallenberg har gått här, prins Carl Philip, Ian Wachtmeister, Christian von Koenigsegg, Michael Treschow, Johan Rabaeus – det är väl ändå inte riktigt den massiva maktelit som det alltid föreges. Kanske hade just en sådan undersökning varit det som SVT skulle ha initierat?
I inledningen påpekar Johannes Hallbom själv att ”mindre än en promille av svenska gymnasister går på Lundsberg” – man undrar givetvis därför hur public service motiverar detta enorma intresse för just denna skola.
Jag ingick i förra veckan i en tv-panel, och där diskuterades (givetvis) SVT-dokumentären om Lundsberg. Det mest minnesvärda som kanske sagts om filmen efter premiären var det som författaren Agri Ismaïl nu lite lakoniskt konstaterade: ”Jag blev regelbundet mobbad i skolan och fick stryk mer än en gång, men eftersom det var en helt vanlig förortsskola i Stockholm gör inte SVT långa dokumentärer om det”.
Det kanske ändå märkligaste efter de två första delarna av serien är att Johannes Hallbom låter förövarna bli offer
Det kanske ändå märkligaste efter de två första delarna av serien är att Johannes Hallbom låter förövarna bli offer, ja, efter det som i filmen kallas för ”januariincidenten”, när fyra elever på skolan misshandlade och förödmjukade tre andra elever.
Det är föräldrarna till de nu dömda som får gråta ut. Deras barn har själva utsatts för grova övergrepp – och det var därför som de hade hämnats. Och stängts av. Och dömts i Karlstads tingsrätt.
Hårda domar dessutom. Som Johannes Hallbom inte över huvud taget berör under de två första delarna. Det är mycket märkligt.
Gunilla von Platens son (Gunilla von Platen är för övrigt hela filmens absoluta nav och huvudperson) döms för fyra fall av misshandel, grovt hemfridsbrott och integritetsintrång. Straffvärdet är fängelse i 14 månader, men på grund av ålder hamnar tingsrätten i stället i böter och ungdomstjänst. Tingsrättsdomen är överklagad till hovrätten som väntas ta upp fallet i slutet av sommaren.
Jag tvivlar inte på på de uppriktiga vittnesmålen, de kan absolut vara relevanta, men varför Johannes Hallbom vänder på begreppen offer och förövare, och så nogsamt underlåter att redovisa domstolsutslaget under de två första timmarna gränsar till manipulation.
Inget vidare.
Fler krönikor och andra texter av Johan Croneman




