Det är något för framtida medieforskare att utreda – men törs vi inte redan nu konstatera att bevakningen av Eurovision song contest, och svenska Melodifestivalen, gått bananas för länge sedan? Och ändå var vi några som trodde/hoppades att det skulle vara över, ja så kom 2025 och allt gick fullständigt över styr.
Det måste väl finnas fler, eller några bättre, journalistiska skäl till den absurda bevakningen än att ge tittarna och läsarna vad de vill ha? Eller vad de tror att tittarna och läsarna vill ha?
SVT:s satsning är pervers. Övrig mediebevakning: obscen.
Givetvis sagt av en (undertecknad) som inte sett en enda sekund av av årets jippo. När jag i söndags berättade för några bekanta att jag inte hört det svenska bidraget till årets Melodischarad, ja, då trodde de att jag (A) koketterade och/eller ljög eller att jag (B) med största sannolikhet hade hört den men inte förstått vad jag hade lyssnat på.
I vilket fall som helst är svaret (C). Jag har, vare sig jag velat eller ej, blivit dränkt i Eurovision-bevakning.
Jag koketterar inte, jag ljuger inte – inte i detta sammanhang i alla fall. Ändå säger jag det med viss stolthet: Jag har faktiskt inte hört låtjävel
Och jag koketterar inte, jag ljuger inte – inte i detta sammanhang i alla fall. Ändå säger jag det med viss stolthet: Jag har faktiskt inte hört låtjäveln, men jag har inte kunnat undvika info om att de som sjunger heter KAJ, är från Finland, och sjunger om bastubad.
Vi har fått bläddra och scrolla efter andra nyheter än de från Eurovision, som finns exakt överallt i SVT:s fönster och tablåer, och toppar alla andra mediers förstasidor, på papper, på nätet.
Det kan vara åldern, givetvis, uppmärksamheten avtar och hörseln försämras, men jag vågar nog ändå påstå att mitt genuina ointresse är hundraprocentigt. Ingenting som rör Eurovision åstadkommer så mycket som en krusning i mitt inre.
Det perversa och obscena i bevakningen är givetvis mängden, men kanske är det ändå allvaret man rapporterar med som är det som får mig att må mest illa. Och har flest frågor kring.
Inte ens jag, och mina festival-total-ointresserade bröder och systrar (vi är ändå ett antal miljoner svenskar), ids ju ens, eller inser givetvis det meningslösa och hopplösa i att ställa Eurovisionbevakningen i relation till de saker och ting i världen som verkligen har betydelse, och som verkligen skriker efter vår uppmärksamhet – men någon typ av sansad balans måste man väl ändå sträva efter att uppnå?
Finns det över huvud taget en levande redaktionell diskussion på de större mediebolagen? På SVT – på Dagens Nyheter, på Aftonbladet, Expressen, Göteborgs-Posten, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan?
Någon enda nejsägare, vid någon enda nyhetsdesk? Var är ni? Finns ni? Hör av er. Jag lovar full diskretion
Har man planerat, diskuterat och haft en enda fundering kring vad som är rimligt? Är det någon enda medarbetare som törs/orkar stå upp på redaktionerna och säga att ”nu har vi väl ändå passerat alla rimliga gränser för vad som anses vara journalistiskt motiverat”?
Det förefaller osannolikt, diskussionen är stendöd, nej, go with the flow, det är ändå meningslöst att försöka simma uppströms: ”Måste du alltid vara en sån jävla glädjedödare?!”
Någon enda nejsägare, vid någon enda nyhetsdesk? Var är ni? Finns ni? Hör av er. Jag lovar full diskretion. Jag lovar att lyssna.
Svenska politiker (läs: kärnkraftslobbyn med Svenskt Näringsliv i spetsen) låter i alla fall meddela att de är extremt nöjda med att medierna dränker svenska folket i mellomuzak. Då märks det ju knappt att man i veckan ska trumfa igenom ett riksdagsbeslut om lånefinansiering av kärnkraftsutbyggnaden. 300 miljarder till att börja med.
SVT och ”Agenda” lade i söndags hela tjugo minuter på ett inslag om den aktuella kärnkraftsomröstningen i riksdagen. Regeringen och socialdemokraterna låtsades vara oense om kärnkraften – och pratade bara finansiering. Inget om risker, förvaring, framtid. Det är ju en så jädrans trist diskussion.
Läs fler krönikor av Johan Croneman, till exempel: Det bästa jag någonsin har sett om Vietnamkriget.
