Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Hur mår vi egentligen inför VM-kvalet mot Ukraina? Och inför ett fotbolls-VM i USA?

Jag mår sisådär. Inget vidare. Entusiasmen är låg.

Är inte Ukraina i en avgörande tv-sänd playoff-match om knappt en vecka egentligen bara fylld av obehag. En match mot ett land som slits sönder i realtid, där sex miljoner befinner sig på flykt, dagligen plågas av bomber och drönare. Och då skall vi upp mot denna sargade nation i en fotbollsmatch, och helst sparka ut dem ur kvalet också.

Fotboll i sådana här situationer är inget man ser fram emot. När Graham Potter höll direktsänd presskonferens och tog ut landslagstruppen i onsdags kunde man nästan ta på den här icke-stämningen.

Graham Potter fick en fråga om hur det känns, hur han till exempel förklarar en värld i krig för sina egna barn. Han såg uppriktigt bedrövad ut. Men spela måste vi ju, eller hur?

Vi fortsätter diskutera högerbackar och målvakter trots att det brinner i rummet bredvid.

Jo, jag vi vet. Vi kan, och vi kanske till och med måste. Pojkar och flickor i Ukraina spelar fortfarande fotboll på skolrasterna, när det fungerar, om det fungerar. Och det finns väl något slags hopp i just det lilla ändå. Att det lilla livet överlever, menar jag. Men hur håller vi samman dessa två tankar, samtidigt? Orkar man verkligen bry sig huruvida Wolfsburgs Mattias Svanberg är bänkad på grund av skada eller transferrykten?

The Show must go on. Eller inte.

Och hur känns ett fotbolls-VM i USA om bara tre månader, med eller utan Sverige? Skall vi spela där över huvud taget? Skall vi ännu en gång låta oss bli brickor i detta sportens nygamla propagandaspel?

USA för bombkrig, utan krigsförklaring, kidnappar och mördar andra länders ledare – har vi verkligen inga som helst besvär av att åka till Trumps Amerika, dansa och le och gräva guld i USA igen?

Frivilligt låter vi oss bli en del av den trumpska propagandatriumfen.

Ryssland vill ingen möta, av begripliga skäl, men efter fyra år har kriget på något sätt ändå internaliserats, man vänjer sig – plötsligt börjar det pratas om att släppa fram ryska idrottare lite varstans. Man smyger in dem i Paralympics, kanske några skidskyttar också, och skall de ändå inte få vara med i World Cup i ishockey 2028?

Israel utreds för folkrättsbrott, har bombat Gaza till oigenkännlighet, ett krig som kostat över 70 000 palestinier livet (man beräknar att över 80 procent av offren är civila, kanske upp till 30 procent barn) – och Israel umgås vi obekymrat med, spelar fotboll med, i VM-kval och i europeiska cuper. Och vi trallar givetvis ihop i Eurovision!

1941 mötte vi Nazityskland i fotboll mitt under brinnande krig. Heil Hitler och hakkorsflaggan på Råsunda. Så sent som i slutet av januari 1943, strax efter slakten i Stalingrad, mötte vi Tyskland i en boxningslandskamp. Kein problem.

Generalerna i Argentina förde bort och mördade 30 000 människor under sina sju år vid makten 1976–1983 – Sverige åkte ändå dit 1978 och spelade VM samtidigt som detta hände!

Det är väl bara att inse: Vi har helt enkelt inga som helst skrupler när det kommer till idrott – och kanske särskilt inte när det kommer till fotboll. Vi skakar förtvivlat på vår pajade moraliska kompass och fattar inte varför den pekar rätt åt helvete.

Fifas och Gianni Infantinos fredspris till Donald Trump blir ju bara mer och mer bisarrt – kan ni tänka er hur de fnissandes kommer stå hand i hand under VM i USA i sommar? Donald Trump står som värd för världens största och vackraste sport, i halvtidspaus lyfter han luren och beordrar upp ett dussin B-2 Spirit för att bomba något land som inte lytt hans senaste vink.

Och vi, vi kollar matchen.

Känns väl som sagt sisådär, vad tycker ni?

Läs fler krönikor av Johan Croneman

Share.
Exit mobile version