Sveriges Television och TV4 tog som bekant i veckan beslutet att dela på de så kallade fri-tv-rättigheterna till OS mellan 2026 och 2032. Det omfattar på ett ungefär ett lika stort utbud som det som Kanal 5 sände från Paris – även i fortsättningen ligger rättigheterna hos amerikanska Warner Bros och streamingtjänsten Max.
Vad kalaset kostar göms under etiketten ”affärshemligheter”, men visst är man nyfiken på hur stor del av SVT-sportens totalbudget som tas i anspråk. Skjuts det till pengar från övrigt håll i huset?
Ett sedan länge krisande TV4 står säkerligen inför liknande dilemma, var finns medlen? Man ser det givetvis som offensiva satsningar för framtiden, men ändå.
Det är den europeiska tv-unionen EBU som förhandlat med Warner Bros om fri-tv-rättigheterna, kanske är det en lysande affär för public service-bolag i Europa.
Såg i Aftonbladet att det ryktades att SVT främst ville ha skidskyttet och längdåkningen från till exempel vinterspelen i Milano/Cortina 2026.
Ring SVT-sporten mitt i natten och viska ”skidskytte” så tar det bara sju minuter innan hela redaktionen sitter i studion i stickade koftor och hyperventilerar.
Man blir nästan full i skratt: Tvingades SVT-sporten i framtiden välja mellan ett fotbolls-VM och ett skidskytte-OS så vetigudarna vad de skulle välja. Skidskytte har ju blivit SVT:s heliga graal. En pytteliten sport som egentligen bara berör några få europeiska vinternationer. Och knappt det. Men ring SVT-sporten mitt i natten och viska ”skidskytte” så tar det bara sju minuter innan hela redaktionen sitter i studion i stickade koftor och hyperventilerar.
Allt eftersom SVT dränerats på all världens sporträttigheter har också företaget dränerats på både expertis och sändningsvanor. Det blev uppenbart under senaste fotbolls-EM när SVT med all oönskad tydlighet visade att man inte längre varken har folket eller erfarenheten för att göra hyggligt ifrån sig. Har de den insikten, till att börja med?
Ett avslaget Diamond League från Lausanne i Schweiz skulle trösta oss i veckan efter OS-partyt i Paris – det gick väl nästan inte alls. Nästan bara, eftersom statistikern och expertkommentatorn Lennart Julin (76 i år) som vanligt fanns på plats. Man behöver i och för sig inte strössla med fler lovord över honom, han är alltid Fem Plus i min värld, skulle till och med kalla honom oersättlig.
En gång i början av 90-talet samlade jag ihop superexperterna och nördarna i en och samma artikel och intervjuade de tre mästarna i sina respektive sporter: Lennart Julin, friidrott, Uno Hedin, bordtennis, och Björn Hellberg, tennis. De var fantastiska, jag satt drömmande och beundrande och bara lyssnade – glömde i stort sett helt att ta riktiga anteckningar, och texten blev tyvärr därefter: Skräpig. Sensmoral: Man skall avhålla sig från att intervjua sina idoler.
Jag bär på en obehaglig känsla av att den europeiska toppfotbollen när som helst skulle kunna falla ihop.
Sporthösten drar i gång på allvar igen, den internationella fotbollen tar nästan allt syre och det efter en silly season-säsong som aldrig vill ta slut. Hur många jäkla övergångar orkar man läsa och höra om? Beloppen har helt förlorat sin betydelse, jag tror vi alla frågar oss: Hur skall det sluta? Är det ett luftslott vi beundrar så här från sidan?
Franska Ligue 1-laget Bordeaux packade bara ihop i somras – nu pratas det om att Lyon också är mycket illa ute, hela truppen är plötsligt till salu, man står på konkursens rand. Jag bär på en obehaglig känsla av att den europeiska toppfotbollen när som helst skulle kunna falla ihop, och avslöjas som ett slags Ponzibedrägeri (pyramidspel).
I stort sett alla Europeiska storklubbar är djupt skuldsatta, i en beräkning från 2022 av tyska Onefootball rankades de tio mest skuldsatta, däribland:
Barcelona, Inter, Milan, Real Madrid, Arsenal, Atletico Madrid, Manchester United och Liverpool. Och det handlar om mångmiljardbelopp, klubb för klubb.
Vad vore mest sunt egentligen: En fortsatt hysterisk penningkarusell – eller en riktig krasch?
