Galenskaparen Claes Eriksson lär ha sagt: ”Jag säger inte att det var mycket bättre förr, bara att det är mycket sämre nu”.
Det är både väldigt roligt – och lite tänkvärt.
Tittar på bordtennis-VM och funderar i samma banor: Förr spelade vi alltid först till 21 och i bäst av fem set. Tre set kunde också gå an.
Nu är det som bekant först till 11 som gäller, och bäst av sju set.
Blev det roligare, bättre? Fick man fler tittare och åskådare? Blev sporten mer tv-vänlig och bättre tv-anpassad?
Jag antar att det var hela grejen, men har aldrig sett någon utvärdering – och jag har faktiskt fortfarande väldigt svårt att vänja mig. Och jag medger: När det kommer till just pingis är jag både rätt nostalgisk och konservativ.
Jag växte upp på den tiden när det fanns pingisbord exakt överallt, och de svenska världsstjärnorna hette Kjell Johansson och Hasse Alsér. Jag hade också förmånen och lyckan att få uppleva den förmodligen största svenska idrottsbragden någonsin, alla kategorier: Sveriges 5–0 i lag-VM, mot Kina, i Westfalenhalle i Dortmund, den 4 april 1989. Matchen började 18.05, Mikael Appelgren och Sverige slog in matchbollen 21.11.
Det går inte att jämföra med någon annan stor svensk idrottshändelse. Försök inte ens!
Årets bordtennis-VM går i Qatar (väldigt få har nämnt ord om mänskliga rättigheter och förtryck – jämför med fotbolls-VM för tre år sedan) och vill du lyssna på av en av tv-sportens allra bästa experter, alla kategorier, är det bara att ratta in SVT Play och njuta av Jan-Ove Waldners insikter och åsikter. Han var givetvis med redan 1989. Vårt största bollgeni någonsin.
Han är kanske inte den där ”underhållaren” som så många kanaler tycks leta efter, när all sport skall vara just underhållning, men allt han säger har bäring, han får mig att bättre förstå spelet, taktiken, matchen. Och känslan.
Jag har i alla år, tyvärr, haft motsvarande svårt för SVT:s egna fasta pingiskommentatorer, först led jag i alla år med Staffan Lindeborg, nu tycks det vara allvetaren Chris Härenstam som gäller i pingishagen. Men som sagt, jag står ut med allt och alla om J-O Waldner är bisittare – på Radiosporten har de förresten en annan suverän före detta bordtennisspelare som expert i form av Ulf ”Tickan” Carlsson.
Är väl lika konservativ och nostalgisk i detta fall, men har man vuxit upp med otroliga pingiskommentatorer som SVT-sportens Bengt Grive och Radiosportens Mats Strandberg så har man givetvis fått (för) höga krav.
Och apropå legender: Minns ni Radiosportens pingisorakel Uno Hedin? Jag håller kanske honom som experternas expert. Vad han inte visste om bordtennis var givetvis inte värt att veta. Och vilken röst, hans Örebro-dialekt!
Hockey-VM går in i slutskedet, vi som bor i Stockholmsområdet har givetvis dagligen stött på horder av ölande (och packade) hockeyfans från hela världen – detta med öl och hockey, och sport och öl, över huvud taget, är det helt dött att prata om och diskutera? Är det bara så det skall vara? Så fort tv-kameran hittar upp på Globens läktare står rödbrusiga hockeyfans med bira i handen.
Man skall kolla på hockey och fotboll, dricka öl och bli lagom (?) full. Sport och alkohol, det är så normaliserat att ingen ens längre reagerar. Passerade i helgen Medborgarplatsen på Södermalm någon timma innan Stockholmsderbyt AIK-Hammarby – det var ett sjöslag.
Man säljer givetvis också en helsickes massa öl på arenorna. Klubbarna håvar in mängder av stålar – men hur rimmar det med sport, hälsa, ungdomar? Och stök och bråk? Unga människor gör givetvis inte som vuxna säger -–man gör som vuxna gör. Man skall tidigt lära sig att sport, fotboll, hockey och ölkultur hör ihop. Det är ett och samma.
Och ingen tycks längre bry sig. Hur blev det så?
Läs mer:
Johan Croneman: SVT:s perversa satsning på Eurovision får mig att må illa
