När Duplantis flög över ribban på en fullsatt arena och när von Eckermann flög av hästen ute vid ett slott.
När Sarah slog handen i guldkaklet och när Truls slog en spricka i den kinesiska pingismuren.
När Hellvig och Åhman gjorde guld av sand nedanför Eiffeltornet som glittrade i mörkret eller när en luftballong en bit bort tog med sig OS-elden en bit upp.
Det spelade ingen roll var man befann sig, vad man såg eller hur det gick i tävlingen man tittade på.
Sommar-OS 2024 hade avgjorts tidigt. Känslan Paris skapat hade vunnit.
Känslan uppstår när en stad eller ett land tar ett osynligt tag om ett stort idrottsmästerskap och skickar upp det på en resa och alla som är där försöker ta in och ta emot och hänga med.
Fotbolls-VM i Tyskland 2006 var en sådan upplevelse. OS i London 2012 också.
Att komma till Paris i somras var en déjà vu-upplevelse. Alla militärer med tunga vapen, alla poliser.
Det var som i Frankrike dagarna före fotbolls-EM 2016. Det terrordrabbade landet hade skakats av attentat mot Bataclan och andra platser i Paris dryga halvåret tidigare.
Fyra dagar efter EM-finalen körde en terrorist in i en folkmassa i Nice och dödade 86 personer.
Skillnaden nu var att min känsla inte var om utan att något skulle hända.
I somras åkte vi ner till Paris och precis som 2016 hade vi kunskaper från säkerhetsgenomgångar med oss. Skillnaden nu var att min känsla inte var om utan att något skulle hända.
Så när allt var över och Tom Cruise fört flaggan med ringarna till Snoop Dogg (den OS-sponsrade karln var överallt) som tagit sig till nästa sommar-OS-stad Los Angeles, då var den bästa OS-skrällen att det aldrig smällde under de olympiska dagarna.
Säkerhetsbudgeten för OS var 320 miljoner euro.
Tidningen Le Monde rapporterade i november om allt säkerhetsarbete som pågått sedan 2020 och all personal som jobbat i kampen mot terroristerna. Då slutade kostnaden på 1,14 miljarder euro. För den som vill göra matten så står euron i 11,50 kronor.
Terroristerna – vilka de än är – tog med den notan en lika sjuk som dyr seger och deras påverkan syntes tydligast timmarna före invigningen. Avenyer i Paris låg öde. Allt stillastående liv bestod av alléer av poliser.
Invigningen dränktes i regn när OS-truppernas båtar på Seine gled förbi stadens klassiska byggnader och till slut sjöng Céline Dion och hur mycket som var live och hur mycket som var playback är oklart.
Staden torkade upp, parisarna öppnade upp sig. Vänliga och välkomnande på ett sätt jag inte visste var möjligt i den staden.
Den vanliga och självklart svala attityden märktes i början i att ingen öppet vågade vilja bry sig om tv-skärmarna som i restauranger och barer visade OS. Mot slutet av spelen hade blickarna vridits dit.
Och under tiden hade poliserna dragit sig tillbaka, i vissa delar av staden märktes de inte alls. På vissa håll var det som att OS inte var i stan.
För tolv år hade Londonborna lämnat staden åt oss som kommit dit för OS. Vi åkte en bit ut från city för att se på tävlingar i spelen som kvalade in bland de bästa.
Paris blev lika bra. Arrangörerna hade tagit stadens mest klassiska miljöer och gjort dem till tävlingsplatser och det var en lysande idé. Alla lysande idéer flyger inte men jösses vad de här spelen flög.
Att komma in i Grand Palais och se ljuset släppas in genom glastaken högt däruppe och höra ljudet från fäktare i museets historiska byggnad var som att träffas av en stöt när konst mötte idrott. En värme spreds, ett leende kom, ett konstaterande dök upp:
Tja, så här kan man också ha ett OS.
Den olympiska rörelsen har varit uträknad. Skakad och sänkt av skandaler.
Upprensning har skett för att minska korruptionen. IOK gör allt för att lägga framtida spel i demokratier.
Så klart sade Svenska fotbollförbundet högsta ledning ja.
Samtidigt sjunker den internationella fotbollen bara djupare ner i dyn och högsta organet, Fifa, trycker ner allt när diktaturer pumpar in pengar för att få som de vill.
2024 gick herrarnas VM 2034 till Saudiarabien. Så klart.
Så klart sade Svenska fotbollförbundets demokratiskt valda högsta ledning ja till det. Ryggradslöst var ordet, sade Bull. Helt i linje med Sveriges allmänna hållning till Saudi, kan man också säga.
Det finns kritiker som säger att det nu inte går att ta SvFF:s inhemska värdegrunder på allvar. Klart att det gör.
Ett företag eller en familj kan ha sina regler och normer och samtidigt ogilla men acceptera hur andra gör.
Det blir spännande att se vad norska fotbollsledningen säger när herrlaget kvalat in till VM i Saudi.
Det är när ett företag gör affärer på en marknad eller på ett sätt man kritiserat det blir märkligt. De som går på fest hos någon de pratat skit om har en del att förklara.
Det blir spännande att se vad norska fotbollsledningen säger när herrlaget kvalat in till VM i Saudi. För även i ett fotbollsmästerskap gör gästen festen.
Nu var det i och för sig främst Fifas process att utse VM-värd – som gick emot Fifas egna regler – Norge protesterade mot i en symbolhandling när allt redan var bestämt. Inte specifikt Saudiarabien.
Och det är inte fel med symbolhandlingar som får någon att framstå som ädel riddare och bättrar på riddarens eget samvete. Men det ger ju inget. Betydligt bättre hade varit om några länder tillsammans hade försökt stoppa Fifas ickedemokratiska utveckling. Men det värsta är att viljan inte verkar finnas.
Svensk fotbolls allra högsta ledare styr nu folkrörelsen som ett politiskt parti.
I ett politiskt parti kan folk snabbt kickas ut i kylan.
I det politiska spelet trängs ideologier i dag undan, allt handlar om att vinna. Oklart vad.
Kritiken mot ordförande Fredrik Reinfeldt har varit stenhård och gått ut på att han inte skulle förstå fotbollsrörelsen. Nog förstår han, men han vill ändra den.
Mannen som ledde Nya Moderaterna leder det Nya Fotbollförbundet. Oklart vart.
Till skillnad mot Saudiarabien och Fifa finns det en fungerande demokrati i svensk fotboll. 2025 har rörelsen chans att välja en ny ordförande. Det kommer knappast att hända.
Och då kommer kritiken mot Fredrik Reinfeldt att likna den mot Fifa.
