På tisdag är det exakt 50 år sedan Ingemar Stenmark tog sin första seger i den alpina världscupen.
Madonna di Campiglio 17 december 1974. Den mest mytomspunna tiden i svensk idrott startade där och då.
Historien säger att Sverige stod stilla. Det togs inga beslut i riksdagen när Ingemar skulle åka, eleverna hann inte lära sig något för det rullades in tv-apparater hela tiden.
Och ja, jo, nog hände det att politikerna pausade men det var inte så att det behövde byggas räls in i klassrummen. Många tävlingar gick trots allt på helgerna.
Den svenska sportpubliken var ett svältfött släkte, många såg all idrott som visades på tv och mest såg folk Stenmarks tävlingar. Hans konkurrenter blev kändisar i Sverige.
Jag kan knappt skilja på åkarna i dagens norska längdlandslag men minns precis hur slalomåkarna på Stenmarks tid såg ut och vad de hette.
Bröderna Frommelt. Gros och Thöni. Girardelli, Zurbriggen, Heidegger. De amerikanska bröderna Mahre.
Däremot har jag inget som helst minne av en amerikan som hette Geoff.
Geoff Bruce ledde efter första åket i Madonnas specialslalom, på den tiden sade man det om slalom.
Dagarna före hade Stenmark tvivlat. Säsongen hade startat som den förra slutat. Han hade varit på pallen men inte fått kliva högst upp.
”Kanske jag inte är någon riktig vinnare.”
Under en fikastund på väg från premiären i Val d’Isère till de två tävlingarna i Madonna sade han:
”Nu har jag varit tvåa fyra gånger. Kanske jag inte är någon riktig vinnare.”
Farhågorna såg ut att hålla en vecka före julafton 1974.
Stenmark startade som nummer 12 och fick snabbt upp hög fart, för hög.
Underlaget var isigt och i den första svåra portkombinationen fäste stålkanterna dåligt. Ingemar Stenmark träffade en käpp med ena skidan, kastade runt kroppen och hamnade i en grop och där tog det stopp, där dog det mesta av farten.
När första åket var över låg Stenmark på 22:a plats.
Han var uträknad men knappast knäckt. Under inspektionen av andra åkets bana sade han till landslagstränaren Olle Rolén:
”Nu ska jag åka av sjutton.”
Och Rolén hälsade i internradion ner till målet:
”Ingemar kommer att göra ett ’hemskt’ andraåk.”
På den här tiden var stålkanterna fastskruvade i korta delar. Det gick inte att bara slipa om vid behov. Stenmark testade i stället att byta fot för skidorna till andra åket.
Långt innan carvingskidorna tog över sporten, lyfte Ingemar innerskidan av märket Elan.
Himlen var klarblå och träden hade börjat skugga delar av backen när Stenmark tog sig ner som tredje åkare. Många år senare skulle han på väg mot segern i Let’s Dance säga att han inte kunde dansa. När han åkte skidor såg det dansant ut.
Långt innan carvingskidorna tog över sporten, lyfte Ingemar innerskidan av märket Elan och tryckte sig runt i svängen med den yttre. Rytmiskt pumpade kroppen upp och ner mellan käpparna som han knappt rörde.
Det såg så mjukt ut när Stenmark åkte. Det såg så vackert ut, det var så effektivt.
Under karriären skulle Stenmark göra sig känd för sina andraåk utan bromsar. I Madonna visade han upp den där exceptionella förmågan att hantera kombinationen av fart och kontroll.
Åkare efter åkare besegrades. Till sist var bara två kvar uppe vid start. Geoff Bruce och Paolo De Chiesa.
Italien var supermakten i slalom och hemmaåkaren De Chiesa en av de mest lovande. Född i mars 1956, precis som Ingemar Stenmark.
Säsongen före hade de vunnit varsin titel i junior-EM. Stenmark i storslalom, De Chiesa i slalom.
De Chiesa hade ett försprång på en evighet.
Nu var båda ute efter första segern i världscupen och De Chiesa hade ett försprång på en evighet mot Stenmark. En sekund och 47 hundradelar.
Stenmarks personlige tränare var från Italien och tävlingarna i Madonna var heliga för Hermann Nogler men den här dagen var 53-åringen inte på plats. Hjärtat hade strulat, han var inlagd på sjukhus för kontroll när De Chiesa kom i mål, sladdade upp mot tidstavlan och insåg att det inte skulle bli någon seger.
De Chiesa blev slagen med 19 hundradelar av Stenmark. Ingen av de två visste att de små marginalerna skulle ge svensken hans första seger av 86 och att Paolo De Chiesa aldrig skulle komma närmare en vinst.
Ingemar Stenmark har efteråt sagt att han tyckte synd om De Chiesa som aldrig fick vinna. Den gemensamma åldern och De Chiesas kunskaper i engelska gjorde att de två fann varandra och blev vänner. De Chiesa stannade efter karriären kvar i sporten som expertkommentator i tv för italienska Rai.
För Geoff Bruce blev det inte ens en pallplats. Vare sig den där dagen eller senare. Fjärdeplatsen i Madonna blev karriärens bästa.
Blicken fick honom att likna Falconetti, den läskiga typen i ”De fattiga och de rika”.
Trean Fausto Radici var en rikemansson från Bergamo. I dag hade han kunnat ta guld i Paralympics. En olycka när han var tre år hade skadat vänstra ögat så svårt att det var ersatt av ett emaljöga. Blicken fick honom att likna Falconetti, den läskiga typen i ”De fattiga och de rika”, tv-serien jag följde lika slaviskt som Stenmark.
Efter karriären gav sig Fausto Radici in i familjens affärsverksamhet. Tillsammans med sina tre bröder styrde han Radici-gruppens textilindustri som sysselsatte 6 500 människor.
Vad som drev honom in i en depression är oklart. Folk i Fausto Radicis närhet tror att den ekonomiska kollapsen i Argentina, där företaget investerat mycket, kan ha varit en utlösande faktor.
På kvällen den 14 april 2002 hittades han död i ett förråd i skogen i Seriana-dalen norr om Bergamo. Fausto Radici hade skjutit sig själv.
