Scrollar bland min mobils bilder för att påminnas om vad den franska huvudstaden bjudit på sedan jag kom hit för att bevaka OS.
Eiffeltornet glittrande i Paris-kvällen medan beachvolleyboll pågår. Louvren upplyst och en axelvridning bort – en svävande luftballong med OS-elden.
Ett slott i Versailles och en fullsatt arena som blev en friidrottsgryta. Grand Palais konstmuseum där det fäktades under ett av Europas mest kända glastak.
Seines skitiga vatten flöt stilla fram när det skulle simmats där enligt schemat. Triumfbågen hälsade utanför en mediabuss.
Place de la Concordes obelisk väntade med sina tävlingsarenor bakom avspärrningar innan spelen börjat och när spelen nu nästan är slut är de givna frågorna:
Hur ska Los Angeles kunna möta det här 2028? Hur ska Snoop Dogg och gänget kunna matcha?
Under veckorna i Paris har Snoop Dogg varit den amerikan som synts och märkts mest. Det har knappt funnits en läktare där inte rapparen dykt upp och dragit till sig uppmärksamhet. Snoop Dogg har jobbat åt tv-bolaget som har rättigheterna för olympiska spelen till och med 2032. Hans närvaro har varit ett sätt att pumpa upp OS-intresset i USA.
En augustikväll 2012 stökade jag runt på ett hotellrum i London. Jag packade ihop och på tv:n rullade de brittiska popklassikerna fram under avslutningen.
Det var skönt att få åka hem men det kändes segt att spelen var slut. Det skulle aldrig gå att få till ett lika bra OS som Londons.
Det gick.
OS i Paris är bästa spel av de elva vinter- och sommar-OS jag bevakat på plats.
Paris är romantikens huvudstad och under ett par veckor har Paris och OS haft en kärleksaffär som märkts och känts för alla som varit här.
Det är inte någon särskild detalj som lyft spelen, inget speciellt ögonblick. Det är helheten.
De positiva människorna, de historiska miljöerna, den makalösa stämningen på alla fullsatta arenor och energin vardagslivet spridit och byggnader och statyer och platser och puls.
OS är inte en enskild smäll utan en sportflod och här har det brusat högt och överallt.
I London åkte vi ut från centrum för att följa tävlingarna. Här har centrala delen av huvudstaden haft huvudrollen.
Franska truppen har haft lyckade spel och sånt lyfter alltid ett OS men franska publiken har varit ännu bättre.
I väntan på matcher har läktarnas röster försökt överösta Édith Piaf i ”Non, je ne regrette rien”. Mitt i en match har Marseljäsen stigit och spridit gåshud.
För 20 år sedan hade Aten OS. Efteråt har de dyra spelen och de skenande kostnaderna pekats ut som starten på Greklands ekonomiska kris.
Här tändes elden i ett land som blivit mer och mer splittrat på väg mot spelen. Kan de här veckorna på något sätt ena Frankrike?
Folkfesterna när cyklisterna klättrade upp mot Sacré-Cœur, de tredubbla åskådarleden när maratonlöparna sprang på stadens gator – leder de någonstans?
Eller slår den ekonomiska baksmällan till som efter många OS?
Det här var spel som inte präglades av pandemi eller att det var en hemmaplan för en diktatur. Däremot var svaret på den hotade säkerheten poliser och militärer i massor på gatorna dagarna före och efter invigningen. Ju längre spelen pågick desto färre poliser syntes här.
Och precis när jag tagit någon OS-bild att ha med hem i mobilen kom en nyhetsnotis på skärmen. Det var en ny skjutning hemma i Stockholm.
