Då hade en av svensk idrotts mest anmärkningsvärda historier inte fått något startskott. Det hade inte blivit några guld i svensk landslagsdräkt i OS och VM.
Inga blågula naglar och linser. Inga dalahästar i öronen.
Inga utmärkelser och ingen galaplacering bredvid Kungen. Ingen bobsatsning, ny dopning och självmordsförsök.
Ingen bok som heter ”Svenskare kan ingen vara”.
Den är skriven ihop med Johar Bendjelloul och Henrik Johnsson och det är där Ludmila Engquist för första gången berättar att hon i Sovjets friidrottslandslag ingick i ett program med systematisk dopning.
”Var jag dopad under hela min tid i det sovjetiska landslaget? Jag skulle inte kunna svara nej på den frågan.”
Under fyra, fem läger per år fick Engquist det hon är säker på var anabola steroider, säger hon i en DN-intervju. Det pågick i fem år, kanske sex. Ludmila Engquist minns inte om dopningen upphörde 1991 eller 1992.
Men att hon fått vara med i svenska landslaget – glöm det. Det hade varit lika troligt som att välkomna Ben Johnson.
Det finns inte en chans att Svenska friidrottsförbundet velat eller vågat öppna dörren för henne om de styrande vetat att hon använt anabola steroider i sådan omfattning.
Hon hade kunnat bo i Sverige som svensk medborgare men att hon fått vara med i svenska landslaget – glöm det. Det hade varit lika troligt som att välkomna Ben Johnson.
Bengt Westerberg var friidrottsordförande när Ludmila Engquist snabbt blev svensk för att kunna tävla och vinna för Sverige i OS 1996.
När han ringer upp är uppgifterna nya för honom. Det märks att de är omtumlande.
Westerberg har – precis som alla andra – trott att hennes ryska dopningshistoria bara handlade om att en svartsjuk ex-man smugglade ner förbjudna preparat i proteindrycker. I slutet av vårt samtal säger han:
– Fram till alldeles nyss har jag trott på den historien. Då tyckte jag att vi gjorde rätt. Jag tror att hon var ren när hon sprang för Sverige.
Men så lägger han till:
– Hade jag vetat det här, då tror jag inte att vi hade accepterat att hon tävlat för Sverige.
Han tror inte ens att möjligheten hade funnits.
Bengt Westerberg tror inte att dåvarande Internationella friidrottsförbundet (IAAF) hade upphävt det fyraåriga dopningsstraffet från 1993 redan 1995 om det varit känt att hon tidigare varit systematiskt dopad.
– Jag vet inte vad Johan visste. Den information han gav till oss var bara det där tillfälliga misstaget.
Johan Engquist var Ludmilas agent som blev hennes make och tränare. Ludmila skriver i boken att Johan inte kände till hennes dopningsbakgrund.
– Jag kan mycket väl tänka mig att det var så. Han lät så väldigt övertygad om att det bara var det där fallet, säger Bengt Westerberg.
Hur kunde någon som var agent för en rad friidrottare från Sovjet inte ha vetat vad som pågått?
Den välvilliga förklaringen är att systematisk dopning inom olika sporter och länder inte alls var lika bekräftat som nu.
Dessutom var dopningstester utanför tävlingar ovanligare. Sovjets systematiska dopning pågick under träningsperioder. När vinnare skapas.
Att hon ensam skulle gått ut och avslöjat vad en supermakt sysslat med är att begära för mycket.
Ludmila Engquists långa tystnad är också fullt logisk.
Att hon ensam skulle gått ut och avslöjat vad en supermakt sysslat med är att begära för mycket. Många ledare från forna Sovjet seglade vidare mot höga poster inom friidrotten.
Det är bara att titta på hur tufft livet blev för visselblåsarna som såg till att den ryska, systematiska dopningen före och under OS i Sotji 2014 blev känd.
Ludmila Engquists bok är en stark berättelse där hon försäkrar att hon var ren när hon tävlade i friidrott för Sverige.
Hon missar en sak. Hur länge effekterna av viss systematisk dopning sitter i.
Åke Andrén-Sandberg är läkare och en av landets mest framstående dopningsexperter. Han säger:
– Den som dopar sig regelbundet med anabola steroider påverkar muskelcellerna bestående. Muskelcellerna skaffar sig fler kärnor och när muskelcellerna stimuleras av träning efter ett, fem eller tio år, så sätter muskeltillväxten i gång snabbare.
– Den som dopat sig regelbundet har under överskådlig tid en ökad möjlighet att svara på träning.
En annan expert är Mikael Lehtihet, docent och överläkare med forskning inriktad på dopning. Han berättar om en dansk studie, publicerad förra året. Forskarna granskade en del av lårmuskeln hos personer som tidigare använt anabola steroider.
Så efter fyra år fanns fortfarande en fördel av användandet.
– I snitt hade det gått fyra år sedan de slutade och man kunde se att de hade mer så kallade satellitceller. Tar man anabola säger de cellerna till dna:t som gör att man kan bilda mer proteiner. Och då får man mer muskler.
– Vad man kunde se i studien var att de som använt anabola tidigare kunde aktivera mer proteiner. Så efter fyra år fanns fortfarande en fördel av användandet. Det gällde framför allt muskelfibrer av typ 2, de explosiva.
Som används i exempelvis häcklöpning?
– Ja, precis.
Så en person som dopat sig kan fyra år senare få ut mer av sin träning än den som inte dopat sig?
– Ja. Du får en snabbare muskeltillväxt eftersom musklerna har ett minne.
Ludmila Engquist säger att hon kan ha använt anabola steroider systematiskt till och med 1992, definitivt 1991. Dopningen hennes före detta make utsatte henne för avslöjades 1993.
1996 vann Ludmila Engquist första guldet för Sverige.
Läs mer:
Ludmila Engquist: ”Det skulle kännas fel att dö utan att ha förklarat sig”
