Är det så här ihåligt det låter på botten?

Första tävlingsmatchen för förbundskapten Jon Dahl Tomasson och på en rak fråga om vilket lag som är favorit i torsdagsmatchen Azerbajdzjan–Sverige kan mannen som annars är engelsktalande konsult i positivism inte komma med det lika raka svaret:

”Sweden, of course”.

Det blir utsvävningar i kanske hit och vill vara dit och det mest anmärkningsvärda är att svaret var väntat.

Förbi är tiden när det var givet att Sverige åkte ut och ner till lågt rankade länder, gjorde ett städjobb och tog hem tre redan inräknade poäng.

Nyss var tiden när Sverige gjorde en förskräcklig match i Baku. Det stod snabbt 2–0 till Azerbajdzjan i november och innan Janne Anderssons sista bortamatch var över hade det blivit 3–0. Victor Nilsson Lindelöf sparkade in en öppen dörr efteråt och konstaterade att det var under all kritik.

Nu är tiden när Sverige har den svagaste landslagstrupp jag sett i tävlingssammanhang.

Det är passande för miljön. Sverige är nere på C-nivån i Nations League.

Borta är tre av spelarna som bar laget mot och på toppen 2018 men sedan inte klarade att hålla Sverige uppe. Robin Olsen, Victor Nilsson Lindelöf och Emil Forsberg är skadade.

Det reflexmässiga när ett lag krisar är att skrika efter nytt. Nu är det nyheter i truppen så att det räcker och blir över. Bara 11 av 24 har spelat fler än tio landskamper.

Och att Sverige är ett snedbalanserat fotbollsland har aldrig synts tydligare. Framåt vimlar det av spännande namn. Bakåt trängs okända namn, oprövade spelare, osäkra kort.

Isak Hien och Carl Starfelt lär bilda mittbackspar och det låter bra och lovande men Hien gör alltid minst ett förödande misstag per landskamp. Herrlandslaget i fotboll har inte råd med den lyxen.

Men laget är i ett läge där förutsättningarna äntligen är lätta att förhålla sig till.


Känslostormarna som omorganisationen på förbundet skapat får stilla sig ett tag.

Mumbojumbon från högre ort om att spela mer ”internationellt” kan läggas åt sidan, nu spelar det mindre roll hur spelet ser ut. Träningsmatchernas krav på bra spel gäller inte, nu är det bara resultat som räknas.

Herrlandslaget ger också de styrande hos Svenska fotbollförbundet några dagars luftombyte.

Matcherna mot Azerbajdzjan och Estland (hemma på söndag) får kritiken mot ordförande Fredrik Reinfeldt att ligga i träda en stund. Känslostormarna som omorganisationen på förbundet skapat får stilla sig ett tag.

Flera medier har rapporterat om missnöjet och besvikelsen sedan Fredrik Reinfeldt tillsatte nya generalsekreteraren Andrea Möllerberg och hon under Reinfeldts ledning och ihop med fotbollschefen Kim Källström kom in och skapade korsdrag på kansliet.

I ett förbund där luften länge varit instängd och syrefattig hade alla andra reaktioner varit sensationella.

Reinfeldt vann ordförandevalet för att det fanns förhoppningar om att han skulle komma med något nytt. Förändringar skapar inledande förvirring och upprördhet i alla organisationer. Om förändringarna blev bra visar sig efter ett tag.


Det kanske går att få det där att sitta ihop på ett bra, fungerande sätt. Det ser bara inte ut så.

I det här fallet är det stora problemet att ingen tar tag i grundproblemet: Svensk fotboll försöker fortfarande hålla ihop i en enda jätteorganisation som inte är anpassad för 2020-talet.

En liten del som syns och hörs på toppen är hyperkommersialiserad, det mesta därunder drivs av ideella krafter som mer och mer blir en bristvara. Det kanske går att få det där att sitta ihop på ett bra, fungerande sätt.

Det ser bara inte ut så.

Läs mer:

Källström svarar efter internkritiken: ”Tar det på fullaste allvar”

Från division 2 till landslaget: ”En häftig resa”

Jon Dahl Tomasson: ”Vi vet att Azerbajdzjan är ett svårt ställe att åka till”

Share.
Exit mobile version