I en idrottsvärld utan OS vore det här idésnacket mellan några samhällshöjdare fullständigt omöjligt i dag:
– Tänkte att vi skulle dra ihop de bästa idrottarna från lite random sporter och låta dem tävla samtidigt i samma stad.
– Blir inte det bökigt?
– Hundra procent.
– Dyrt?
– Absolut.
– Och vad säger de som bor där?
– De lär klaga livet ur sig.
– Okej. Vi kör.
Några dagar före OS-invigningen har turistströmmen som brukar svepa bort allt normalt liv i vissa delar av Paris helt sinat. En sportflod är på väg.
Under de sista förberedelserna är gator stängda för alla utom få som har rätt att passera avspärrningarna. Det är som att pandemin pågår eller kriget dragit förbi och i närheten av Seine, där invigningen ska flyta fram, står Winston Churchill på en staty. Texten säger ”We shall never surrender”.
Men det är bara OS som snart ska blåsa liv i områdena runt Place de la Concorde och historiska utställningshallen Grand Palais.
Här ska streetbasket, breakdance, BMX-cykel, skateboard, fäktning och taekwondo avgöras. En kort bit bort är det bågskytte, triathlon, maraton och målgång för cykel.
Om man gillar idrott och energin den skapar så kan inget slå ett sommar-OS. Känslan när idrott pågår hela tiden och överallt är berusande.
Berusning och baksmälla går i par och under de här känslomässiga kaosveckorna är avståndet mellan lycka och lidande lövtunt. En mångårig OS-dröm krossas i första omgången. I närheten besegrar ett skrällgäng motståndare och sig själva hela vägen.
Det är en vacker idé men dragningskraften har utnyttjats.
Ringarna och elden och historien har fortfarande en magisk dragningskraft. Den drar hit idrottare från alla håll, från alla religioner, från vänner och fiender. De bor i samma område och tävlar i samma spel med en närhet som är omöjlig före och efter.
Det är en vacker idé men dragningskraften har utnyttjats. Diktaturer har kidnappat spelen, terrorister vill krossa dem. OS-höjdare har med korrupt självskadebeteende sett ut att sänka ringarna.
Vissa sporter i idrottsvärlden har varit på väg att kväva OS-elden med mer tävlingar, mer pengar, mer uppmärksamhet.
Men elden brinner fortfarande som en påminnelse om en (forn)tid när idrott inte var en industri.
Under 50 veckor lever OS-idrottarna under olika förutsättningar. De är fattiga studenter och anonyma arbetare. De är miljonärer och världskändisar.
Här är de ute efter samma sorts guld.
Sportfloden skulle inte vara så stark om inte idrottarna, deltagande länderna och arenorna var så många.
Mixen av bredd och topp gör sommar-OS till vad det är. Sportfloden skulle inte vara så stark om inte idrottarna, deltagande länderna och arenorna var så många. Och kittlingen ökar av att några av världens största idrottare är här.
Basketikonen LeBron James ska ha med USA:s flagga till invigningen.
Dagen efter kommer beachvolleyparet Jonatan Hellvig och David Åhman nedanför Eiffeltornet inleda det som kan bli en sommarromans med den svenska idrottspubliken. David kan bli lika känd som sin tv-gympande mamma Sofia. En promenad bort ska 18-åriga judotalangen Tara Babulfath samtidigt försöka ta Sverige första medalj.
Ett sommar-OS kan på plats kännas som ett stort svårgreppat, jobbigt monster.
Idrottarna måste in i OS-bubblan och fokusera på den egna uppgiften. Den som sugs med av surret, stjärnorna och storleken på idrottsvärldens värsting tappar balansen eller drabbas av den fruktade OS-febern. Då är tidigare meriter inget värt.
Som journalist riskerar man alltid att missa massor. Det finns inte en chans att greppa ens en bråkdel av det som pågår. Sportens sjösjuka och nyhetsflödet kan sänka vem som helst.
Men om man väljer, zoomar in och kliver ner på den enskilda tävlingsnivån finns det fascinerande där. I likheten mellan de olika sporternas idrottare, i närheten mellan arenor där hopp produceras och drömmar kastreras.
London 2012 är det bästa av de fem sommar-OS jag bevakat. En välkomnande, positiv stämning genomsyrade staden och spelen in i kaklet. Paris vill att OS 2024 ska vara större och snyggare. Många av stadens vackraste byggnader och platser används.
Utanför Place de la Concorde gör avspärrningarna Champs-Élysées tom på folk i väntan på OS. En bit upp är avenyn öppen och längst bort syns Triumfbågen.
Den symboliserar knappast spelen. Det är alla förlorare som skapar den sportflod som gör sommar-OS unikt.
Läs mer:
Guide: Så tävlar svenskarna i OS – dag för dag
Guide: Så följer du sommar-OS i Paris i tv och radio
Hela världens OS – ring för ring
