Stockholm kan vara världens bästa vinterstad.
När vädret vill. När staden är som den nyss varit.
Stockholm är de fyra årstidernas stad. Den är svårslagen när Riddarfjärden ryker eller har is och bergen på Södermalm och taken runt vattnet fått mjuka täcken.
Då är den vit och vacker.
Men underbart är kort om det mesta töar bort.
Stockholm fick i början av januari sin största snödump på tio år och snöröjningen har trots det fungerat rätt okej. Visst, det går att gnälla på att högar och vallar ligger kvar.
Eller så kan man njuta av de svårslagna kombinationer Stockholm har sina bästa vinterstunder.
Det går att åka slalom i Hammarbybacken där världsstjärnor tävlat och åkare skulle ha jagat OS-guld och sedan gå till en hotellbar i närheten för after ski.
Du kan åka skridskor i Kungsträdgården och efteråt knalla en kvart till bion.
Det går att spela curling i Sundbyberg efter att ha försökt att överleva Mall of Scandinavias shopping mindre än halvmilen bort.
Ta dig upp på Skinnarviksberget och undra om vintervyn där går att slå.
Du kan spela ishockey eller bandy nere vid Zinkensdamm och sedan ta dig upp på Skinnarviksberget och undra om vintervyn där går att slå.
Framför allt kan du efter några bra vinterdagar åka längdskidor inne i stan och i varje kranskommun.
Förra helgen var det masstart i Stockholm. Distanser och stilar var fria val.
Alla som hade ett par skidor skulle ut och åka och numera dras det spår på så många ställen runt stan att det gick att uppleva både trängsel och ensamhet.
Bästa spåren i Stockholms-området är slingan Lida-Harbro-Brantbrink i Botkyrka. Spåren ger känslan av norrländsk skidåkning en halvtimme med bil från huvudstadens lyxrestauranger och sunkhak, museer och konsertlokaler.
På kvällen kan man ta en magisk runda i pannlampans sken, mellanlanda för en snabbdusch och snart träffa folk på krogen. En vinter i Stockholm har det bästa av flera världar.
Lida har äntligen fått en ordentlig konstsnöanläggning och personalen ger den samma fokuserade engagemang som för en nyfödd bebis. Naturspåren fick efter det kraftiga snöfallet lika lite uppmärksamhet som en tonåring som får ett par hundralappar swishade till sig medan föräldrarna ägnar all tid åt att gulla med sladdisen.
Det var lite rörande när det på hemsidan stolt konstaterades att det var premiär för en 700 meters konstsnöslinga. I skogen låg 17,9 kilometer magiska skidspår och väntade på omsorg.
Och jag kände att jag fick skylla mig själv.
Det är väl rätt åt mig att det inte dras lika många natursnöslingor i skogarna runt stan längre.
För länge sedan propagerade jag för att skidanläggningarna skulle börja ta betalt av skidåkare – mot att de såg till att det fanns vettiga spår.
Jag såg inte det som någon skillnad mot att betala för annan motionssport som kräver el och arbete.
Nu finns det konstsnösprutade och avgiftsbelagda spår på många håll. Och det är väl rätt åt mig att det inte dras lika många natursnöslingor i skogarna runt stan längre.
Men så natten till förra lördagen gick personalen på Lida ut och körde stora delar av spårsystemet med pistmaskin och den skidåkning som sedan bjöds där och då ger en mental hälsa som motsvarar minst en termin hos en terapeut.
Skidåkningen är så bra att spåren runt min barndoms ”Brantan” kunde ha fått OS-status.
I ett DN-reportage i början av 2016 stod Sveriges dåvarande OS-bas Stefan Lindeberg i Hamras grustag. Han berättade om planerna på att låta skidtävlingarna i OS 2026 börja och sluta där.
”Här skulle man kunna bygga världens bästa skidstadion”, sade Lindeberg i reportaget.
En dag i början av veckan, när vädret fortfarande var en vintersaga utan att vemodet rullat in (det kommer med plusgrader), avslutade jag skidrundan med att glida av spåret, spänna loss skidorna och ta de fem, sex stegen upp till kanten av grusgrytan.
Sverige OS-ansökningar genom åren har varit olika nyanser av stolleprov.
Jag har stått där och blickat ut förr och även om Sverige OS-ansökningar genom åren har varit olika nyanser av stolleprov så var Lindeberg rätt ute i den där beskrivningen.
Det är en häpnadsväckande vy som breder ut sig nedanför.
Läktarna skulle ligga perfekt på de naturliga sluttningarna och långt borta finns ett nu snötäckt fält där nere. Det är som gjort för ett målområde där Sundling, Karlsson och Andersson om några veckor skulle göra upp om det inledande skiathlonguldet i OS.
Jag har velat ha vinterspelen till Sverige men när jag i måndags tittade ut mot det tänkta OS-området kände jag:
Tack och lov att det inte blev så.
Då skulle inte pulkaåkare haft möjlighet att lämna spår i snön här. Och jag skulle inte kunna ta på mig skidorna och staka in den sista biten mot parkeringen.
En förväxt skidort som försöker leka storstad. Räknas ikke.
Byggkaoset italienarna kämpar ända in i kaklet med skulle svenskarna haft svårt att matcha men att åka skidor i Stockholms bästa spår hade ändå bara varit att glömma.
Om man inte halkat in i den svenska herrtruppen till OS 2026. Det verkar inte så svårt.
Till sist: Hörde någon nämna Oslo som den perfekta vinterstaden.
En förväxt skidort som försöker leka storstad. Räknas ikke.




