Det var omöjligt att inte tänka på fylledansken som attackerade domaren på Parken i Köpenhamn 2007. Den gången tilldömdes Sverige en 3–0-seger mot Danmark efter attacken.
Med skepparkrans och på vingliga ben tog sig en Göteborgskopia av fylledansken in på Gamla Ullevis gräsmatta. Han försökte misshandla Östers Sebastian Starke Hedlund med ett knytnävsslag.
Det var lätt att efteråt förföras av tränaren Martin Foystons brandtal om missen att statuera exempel när han sade att Öster inte ville fortsätta.
De var ännu lättare att bli förbannad när Hedlund inte ens blivit tillfrågad om han tyckte att det var okej att spela vidare.
Det var också lätt att bli förvånad över att de två och flera andra efter matchen pratade och skrev som om det här var något unikt.
En liknande händelse skedde alldeles nyss.
I början av april träffades assisterande domaren Per Rehnlund av en liten spritflaska under matchen AIK–Norrköping. Tack och lov träffade flaskan inte huvudet. Någon dag senare berättade Rehnlund i DN om det obehag han känt för att gå ut och fortsätta sitt uppdrag.
Där och då hade svensk fotboll verkligen chansen att statuera exempel.
Som man försökte göra när Hammarby–Djurgården i höstas bröts och spelades vidare dagen efter för att djurgårdare smält av bangers.
Istället fick AIK en paus, en chans att samla ihop sig och kunde gå ut vända 2–3 till 4–3 och få upp farten på segertåget som hostat igång med premiärens skakiga seger mot Gais.
Frågan är om AIK varit serieledare i dag om de 38 525 åskådarna fått lämna arenan och Norrköping dagen efter fått spela vidare i en 3–2-ledning inför tomma läktare.
När den matchen återupptogs fick Sverige sitt exempel som visade hur klubbarna själva vill ha det.
Bakgrunden är att ansvaret kan vara svårt att avgöra.
För det var elitklubbarna som på sitt representantskapsmöte 2016 beslutade att matcherna till varje pris ska spelas vidare och inte bli ett 3–0-resultat vid skrivbordet.
Bakgrunden är att ansvaret kan vara svårt att avgöra om en motståndarsupporter eller en neutral åskådare begår brottet.
Därför var det på sätt och vis synd att Öster inte vägrade att gå ut fortsätta torsdagsmatchen mot Göteborg.
Inte för att det går att begära, men det hade utan tvekan varit ett sätt att testa systemet.
Hade verkligen paragrarfryttarna klarat att ge IFK Göteborg en 3–0-seger? Inte utan att det hade blivit ett j-a liv och en tydlig bild av hur ostadigt det nuvarande regelverket är.
Alla röster ropar Öster.
Nu kände sig Östers spelare och ledare tvingade att fortsätta och jag tyckte mig höra en gammal klassisk ramsa eka i fotbolls-Sverige på vägen fram till slutsignalens 1–0 till bortalaget:
”Alla röster ropar Öster”.
Ska det här spela-vidare-systemet finnas kvar är det två saker som måste ordnas.
Det måste bli lättare att tömma en arena. Att släppa ut tusentals upprörda åskådare på gatan är inte lätt men det är helt fel att enda alternativet nu verkar vara att personer som attackerats ska jobba vidare inför de upprörda.
Annars får vi väl vänta på att den tredje händelsen i årets allsvenska blir att någon träffas i huvudet.
Det måste in mer luft i spelprogrammet. Reglerna säger att lagen ska ha minst två vilodagar mellan matcherna. Öster skulle bara få en om spelet återupptagits under fredagen.
Annars får vi väl vänta på att den tredje händelsen i årets allsvenska blir att någon träffas i huvudet av en flaska eller att någon träffar med sitt knytnävsslag.
