När dramat var över låg en bekant ljudslinga som en mjuk musikmatta i skyttehallen. Tonerna i låten där Eminem undrar:
Om du hade ett skott, en chans att göra allt du velat uppnå, vad skulle du göra? Ta chansen eller låta den försvinna?
I en OS-final i 10 meter luftgevär ska skyttarna dra iväg 24 skott och Victor Lindgren har inte sett det här som sitt livs chans.
Han har länge pratat om OS 2028 i USA, det ska vara hans stora mål. Men redan här i Frankrike 2024 hade han en klar chans på medalj.
De åtta skyttarna kom in i den varmklibbiga hallen med stel gång i sina hårda tävlingsdräkter. De får inte vara för stela, då blir stödet för bra. Sånt testas.
Victor tyckte att det kändes som att han hade 50 grader i dräkten. Han bar ett pannband som hindrade svetten från att rinna ner och skymma sikten och ett lugn som inte spred sig upp till läktaren.
Därifrån såg skyttarna ut som statyer när de tävlade men Victor kände att pipan rörde sig mer och mer. Han tryckte iväg det han efteråt kallade ett skitskott.
Och det var då han fann det stora lugnet som gjorde succén.
Till slut var bara tre skyttar kvar. Medaljen var säkrad och Victor knöt näven för sig själv och den svenska OS-truppen.
Dramat var ändå inte slut, finalen återstod.
En 21-åring från Sjöbo som bor i Sävsjö och har semester från jobbet som svetsare. Victor Lindgren, världsmästare. Killen som sköt sina första skott som treåring i mammas knä.
En 19-årig kinesisk heltidsskytt som tog OS-silver som 16-åring. Sheng Lihao, världsrekordhållare och storfavorit.
Sheng hade grepp om guldet hela tävlingen. Victor knappade in men kom inte i kapp. Den här gången.
För er där hemma var dramat bara ett tryck på kontrollen eller en tumsvepning på skärmen ifrån allt annat som hände den här OS-måndagen.
I verkligheten var Victor tre timmars motorväg från OS-staden, långt från all form av OS-stämning.
För att ta oss hit lämnade vi Paris när staden höll på att vakna.
Eiffeltornet försvann i backspegeln och bilen hittade ut på motorvägen.
Den pulserande OS-bubblan i det centrala Paris hade en öppning och vi släpptes ut i det vanliga Frankrike där OS märks lika mycket som ”Piteå dansar och ler” känns av i Partille.
Mil efter mil med platta fält. Solrosor, vindsnurror, någon trött traktor.
Efter tre timmar ledde gps:en in bilen med två fotografer och tre skribenter på en mindre väg. Taggtråd och stängsel kantade. Normala OS-avspärrningar? Nej, spår av att det varit en flygbas.
Vi var framme på en värmepressad plats i Loiredalen som tog emot med 30 grader och stillastående luft.
För att ta oss från parkering till skytteområdet skjutsades alla i förväxta golfbilar.
Uppe i Paris har svenska idrottare på pressträffar pratat om hur de gillar att uppleva eller hur de försöker undvika pulsen i OS-byn. Alla stjärnor, allt störande, allt som är så stort.
Det där som är lika typiskt för OS som ringarna och elden. Själva OS-festen för idrottarna. Allt som gör att det inte är ett VM eller EM eller en deltävling i världscupen. Det som gör det större och svårare att lyckas.
Det partyt missar skyttarna helt och det känns taskigt.
Handboll, simning, golf, ridsport och många andra sporter får medialjus så det räcker så fort det är dags för en större tävling.
Idrottarna i mindre sporter är värda den stora scen som spelen skapar.
Enligt Sveriges mediechef under OS, Lars Markusson, var det tänkt att skyttetävlingarna skulle avgöras i Paris.
Men så kom någon i organisationen. Tittade på förslaget, sågade planerna och skickade ner hela skyttepaketet 30 mil söderut. Till det franska skyttecentret i den skandalomsusade skådisen Gérard Depardieus födelsestad Châteauroux.
Det är inte ovanligt att skyttar tävlar en bit utanför den aktuella OS-stadens centrum men de brukar i alla fall kunna bo i OS-byn och få uppleva stämningen där. Ta emot lyckönskningar på morgonen och hyllningar på kvällen.
Nu blev det mer som att den kvava skyttehallen var i vilket mästerskap som helst.
Eller … inte riktigt.
OS innebär att en klick av mediamaskineriet stänker ut på tävlingar långt bort och till den här dagen hade till och med den högste OS-pampen av de alla, Thomas Bach, hittat hit.
Synd att vi inte har en bra surfare på Tahiti.
Och luktar det guld kommer alltid delar av svenska pressen farande som blodsugna myggor (synd att vi inte har en bra surfare på Tahiti), redo att sticka snabbt om det inte blir någon medalj.
Victor Lindgren var värd varje mil, varje minut att resa. Om fyra år är han värd en plats mitt i OS-byn.
Den här gången planerar han att ta sig upp till Paris för att fira när han skjutit 50 meter och hans spel är slut.
Tre dagar, tre svenska medaljer. De har börjat rätt bra, de här spelen i och utanför Paris.
Läs mer:
OS-silver till Victor Lindgren i luftgevär: ”Overkligt”
