Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Det är som att Janne Anderssons gamla mantra kommer ekande uppifrån bergsravinen, ner mot spanska Medelhavsstränder, pausar på vägen och över det svenska herrlandslaget i fotboll konstaterar att:

Då var då.

Nu är nu.

Sen är sen.

Det här är det förlorande landslaget. Det utbuade landslaget.

Men det som varit har farit, nu ska det jobbas i stunden och här är gänget som väljer glädjen.

Om jag hade några tankar på att det också skulle vara det nedslagna landslaget som samlades på den spanska solkusten inför VM-kvalmatcherna mot Schweiz (lördag) och Slovenien (tisdag) så krossades de redan första dagen av Viktor Johansson.

– Vi är i Spanien, solen skiner och vi får spela fotboll. Så varför klaga?

Nu är ju i och för sig målvakten en av de mest positiva människor som går i ett par fotbollsskor men hans inställning är allt annat än unik för det här sällskapet.

Har intervjuat elitidrottare under flera årtionden och det finns ingen generell mall för hur de tar sina prestationer.

En del gräver ner sig vid minsta motgång, andra flyger iväg vid första framgång. En del kämpar mot inre hjärnspöken som vill förstöra, andra hör bara en röst viska att de är störst och bäst.


Alla måste ha det som Graham Potter pratade om i måndags.

Men alla måste ha det som Graham Potter pratade om i måndags.

Förmågan att hantera motgångar och gå vidare.

Den som inte klarar det klättrar inte uppåt på elitidrottens hårda utvecklingsstege.

Gemensamt för alla framgångsrika idrottare är också att de klarar att utnyttja stunden när chansen dyker upp. En spelare som får dörren öppnad av en tränare. En favorit som klarar att få ihop det mentala med fysiken när toppformen är på plats till den viktiga tävlingen.

Och grunden för att stämningen trots alla förluster är så bra i det svenska laget är att de fått en chans de aldrig skulle ha haft i mästerskapskval före Nations Leagues födelse.

Om inte Nations League kommit och skapat en extra livlina i kvalet så hade den svenska drömmen om VM varit död och begravd efter ett uselt 2025.

Nu handlar allt om att vinna två playoff-matcher i mars. Att Graham Potter kommer in som ny förbundskapten gör inte bara att 4-4-2-uppställningen kommer tillbaka. Ledarbytet hjälper också till att trycka in ny energi i gruppen.

Det som stör är tanken på att snälla idrottare inte får kyssa stora pokaler.

Personerna i den här upplagan av landslaget möter oss i media med vältalighet och vänlighet som inte inte känns det minsta påklistrat och inte var vanligt tidigare.

Potter-effekten?

Nog för att han studerat ledarskap och emotionell intelligens på universitet och nog för att han fick gruppen i Östersund att komma samman och lyftas sensationellt – men tiden har varit för kort för att han ska göra stor påverkan på spelarnas personligheter.

Vill man leka hobbypsykolog är det i stället lätt att oroa sig för om viljan att vinna är tillräckligt stor i gruppen. Finns det spelare som tar tag i saker och höjer rösten om det går snett?

Det gör det förhoppningsvis. Och förhoppningsvis behöver bilden av vinnarskallen inte vara den gamla schablonen av en högröd, vrålande hormonbomb.

De säger att de trivs tillsammans.

Det syns att de trivs tillsammans.

Kan de svenska spelarna spela en vinnande fotboll tillsammans?

Eftersom ämnet är elitidrott är det bara det som betyder något vid slutet av kvalet.

Share.
Exit mobile version