Johan Kellman Larsson: Därför fortsätter nationaltraumat leva vidare i litteraturen

En halv meter bredvid Olof Palmes minnesplakett, som är inlagd i trottoaren på Sveavägen, ligger en ros. Det ser ut som om någon har kramat musten ur den. När författaren Klara Krantz lyfter upp blomman och flyttar den tillbaka till märket, faller några rosa kronblad mot trottoaren. En kvart tidigare har vi setts utanför biografen Grand – en lika självklar som förutsägbar plats för den här intervjun – och tuggat motvind söderut.

– För Olof Palme slutade det här. Men för mig var det på många sätt en början, säger Klara Krantz.

I februari publicerades ”När en man faller”, hennes uppgörelse med Palmemordet – och sitt eget liv. Boken har, precis som mordet, märkligt många lager. Klara Krantz mixar fakta, autofiktion, lyriska fragment. Resultatet är en pulserande prosapoesi.

– Jag har länge velat skriva om Palmemordet. Men inte vetat hur. Egentligen började det som ett formexperiment. En inspirationskälla var den amerikanska poeten Charles Reznikoff, som omvandlade domstolsprotokoll (från bland annat Nürnbergrättegångarna, reds. anm.) till poesi. Det var en form som födde mycket text.

Mannen som åsyftas i bokens titel är Klaras farfar. Tv-journalisten Lars Krantz vigde sitt liv åt händelsen. På mordkvällen såg han en misstänkt man (som senare visade sig vara polis) på en buss på Birger Jarlsgatan. Händelsen blev avgörande. Med tiden blev han allt mer insnärjd i mordgåtan, trasslade in sig i konspirationsteorier, gick vilse i paranoida pelarvalv.

– Det har alltid varit en stor grej i min familj att ”farfar blev knäpp av Palmemordet”. Det känns töntigt att säga att jag, som var tre månader vid tiden för mordet, blev försummad på grund av det. Men så var det väl. Och vi pratade aldrig riktigt om det.

Vi sätter oss på övervåningen till ett kafé. Klara Krantz har under hela vårt samtal överblick över mordplatsen, på andra sidan Sveavägen. I ”När en man faller” försöker hon få grepp om sin farfar, genom att försöka få grepp om sig själv.

– Jag har försökt förstå, liksom på djupet, vad det gör med en människa att börja misstro samhället så.

I ett parallellt nutida spår i boken skildrar hon sin egen resa inför att bli förälder. Jag frågar varför hon inte valde att skriva en renodlat dokumentär text.

– Fiktionen skapar utrymmet att tänka bredare. Jag kan tycka att det är spännande med all fakta, exakta tidsangivelser och sådant, men jag var mer intresserad av att fundera kring personerna runt mordet. Vad kände de? Vilka var de? Särskilt vittnena, och Christer Pettersson. Och då blev fiktionen ett användbart verktyg.

Att skriva boken har varit känslomässigt splittrat, säger hon.

– I början var det underbart. Det var så spännande att kliva in i den där tiden, jag har nog aldrig haft så roligt i mitt skrivande. Men det har också varit jobbigt. Framför allt när det blev klart att boken skulle ges ut så blev det… ganska krisigt.

Hon gör en kort paus, sträcker sig efter kaffekoppen.

– Det är så många människor omkring mig som påverkats, och jag har funderat mycket kring vilken rätt jag har att berätta den här historien.

Den 28 februari 1986 har beskrivits som en fixpunkt för folkhemmet, en symbolisk slutpunkt för en era. Klara Krantz är inne på något liknande.

– Känslan är att det fanns en tillit i samhället vid den tiden, som sedan försvann. Ett samhälle där en statsminister kan ta en kvällspromenad i centrala Stockholm utan livvakter känns långt borta i dag. Det finns också en större misstro nu. Både på ett samhälleligt och individuellt plan.

I slutet av sommaren kommer journalisten Jon Jordås bok med den anspråksfulla titeln ”Den sista boken om mordet på Olof Palme”.

– Jag fastnade för ett spår som är nästan okänt hos den breda allmänheten, men som för mig kändes som det allra hetaste. Jag kände mig helt enkelt tvungen att gräva vidare, för det kändes häpnadsväckande att det här spåret är så okänt.

Förlaget Natur & Kultur beskriver boken som en ”djupdykning” och ”sammanfattning”, men det finns också hintar om ett avslöjande.

– Boken är en sammanfattning av det viktigaste i Palmeutredningen, inklusive den här extremt heta personen. Han hade exakt en sådan Magnumrevolver som användes vid mordet. Han har alltid varit udda, en enstöring, och överensstämmelsen mellan honom och den gärningsmannaprofil som FBI tog fram är anmärkningsvärd. Samma dag som Palme mördades, spreds nyheten att regeringen införde en ny aktieskatt som skulle drabba den här mannen ekonomiskt. Och det här är bara början – det kommer fram så många sensationella detaljer runt honom i mitt grävande, säger Jon Jordås.

Även om fackböckerna dominerar Palmelitteraturen, är mordet påfallande närvarande även i fiktionen. Förutom Klara Krantz ”När en man faller” är David Vikgrens spänningsroman ”Mordnattenmatrisen”, Stefan Lindbergs drömska diktverk ”Nätterna på Mon Chéri”, Anton Bergs thriller ”De aderton”, Christoffer Carlssons deckare ”Brinn mig en sol” och Lena Anderssons ”Koryféerna” några lysande exempel från de senaste åren.

Den sistnämnda – en konspirationsroman om mörkläggningen av mordet på en svensk statsminister 1986 – publicerades för knappt två år sedan. På telefon frågar jag Lena Andersson varför hon tror att Palmemordslitteraturen fortsätter att frodas.

– Jag tycker det är svårt att förstå hur man inte kan vara intresserad, eftersom mordet blottar och återspeglar så djupa samhällsproblem.

Skribenten och författaren Lena Andersson – mest känd för Augustprisvinnaren ”Egenmäktigt förfarande” – gör en kort paus.

– Sedan är det alla omständigheter kring mordet som är så suggestiva och tankeväckande. Inte minst hur polisen skötte utredningen. Och hur staten skötte efterspelet, som slutar med den där obegripliga och famösa presskonferensen 2020. Där man begår ytterligare ett stort misstag.

Den 10 juni 2020 kallade chefsåklagare Krister Petersson till en digital presskonferens under vilken han förklarade att utredningen nu var avslutad. En ensam gärningsman, Stig Engström, pekades ut.

– Det de i själva verket sade var att ”nu ger vi på väldigt vaga grunder upp, nu slutar vi leta efter mördaren”. I det läget är det inte konstigt att fiktionen tar fart, säger Lena Andersson.

Presskonferensen blev upptakten till bokskrivandet, både för Klara Krantz och Lena Andersson. Men privatspanaren i Andersson vaknade redan 2011, i samband med 25-årsminnet. Hon satt klistrad vid Sveriges Radio, som ägnade hela dagen åt mordet.

– Känslan var att de tänkte: nu gör vi det här ordentligt – en sista gång. Tvärtom blev det en sorts nystart.

Lena Andersson försökte förstå varför så många vittnesmål talade emot Lisbeth Palmes. Fascinationen steg, febrigt. Hon gick Sveavägen upp och ner med tidtagarur. Och testade även att springa från mordplatsen, in på Tunnelgatan och uppför de 89 trappstegen till Brunkebergsåsen (mördarens misstänkta flyktväg). Lena Andersson skrattar till.

– Av det förstod jag att man måste vara ganska vältränad för att klara det.

I ”Koryféerna” kallas Olof Palme för ”Carl Stjärne”, spaningsledaren Hans Holmér för ”Rolf Utterström”.

– Genom fiktionen kan vi få syn på nya saker. Jag skriver om en mörkläggning, till exempel. Det ger bättre svar om man gör det allmänt, snarare än specifikt. Det är en viktig poäng med fiktion.

Lena Andersson har även avhandlat mordet i romanen ”Sveas son”, samt i essäer och tidningskrönikor. I den nya artikelsamlingen ”Människan under renovering” finns ännu en text på temat. Den bästa roman som enligt henne har skrivits om händelsen kom ut 1978 – åtta år före mordet.

– I ”Grisfesten” synliggör Leif GW Persson skickligt den struktur som jag tror låg till grund för mordet. Det vill säga: hur man för att dölja en sak, måste dölja något annat. Sedan skenar händelseförloppet.

I en recension av ”Koryféerna” i Svenska Dagbladet löd rubriken: ”Varför är Lena Andersson så besatt av Palme?”

– Det är tyvärr en tendens i det offentliga samtalet, att man hellre sätter psykiska diagnoser än diskuterar i sak. Jag är inte ett dugg besatt, men djupt intresserad av mordet på statsministern eftersom det inte är löst. Det skapar en oro och oförlösthet som inte är sund för ett samhälle. En sorts katastrof är det.