Det fanns en hemlig värld under min uppväxt. Tennishallen rymdes i en körsbärsröd träbyggnad i centrala Östersund. Ingen jag kände spelade tennis, förutom pappa. De lysande gula bollarna, tänkte jag första gången jag följde med honom dit, såg ut som glittrande små skatter utspridda på ett grönt hav. När jag var åtta år började jag själv att spela. Snart var jag uppslukad. Snart åkte jag och pappa kors och tvärs över landet – Borlänge, Bollnäs, Båstad – på olika turneringar. Snart var Pete Sampras större än både Läderlappen och David Letterman. Snart var tennishallen inte längre en sluten plats. Den var min.
Vad var det som gjorde att jag fastnade? I efterhand anar jag att det fanns en koppling till sportens yttre kvaliteter. De vaxvita pikétröjorna, det rytmiska rörelsemönstret, den vassa gummiaktiga doften från tennisbollarna. Och så det gåtfulla språket: 40–15, topspin, quiet please. Det fanns något sublimt över att domarna på tv sa ”love”, i stället för noll (fifteen love) och över min tränares sätt att prata i eleganta bilder (som att jag skulle föreställa mig att jag ”rev sönder ett lakan” när vi vässade min backhandslice). Dessutom älskade jag att vara ensam där ute på banan. ”Bara boxare kan förstå tennisspelarens ensamhet”, skriver André Agassi i sin hyllade självbiografi ”Öppen”:
Fast då har de ändå sina kompisar, läkare och tränare som väntar i ringhörnan. Även boxarens motståndare erbjuder ett slags kamratskap, någon att luta sig mot och grymta åt. I tennis står man ansikte mot ansikte med fienden, utbytet försvinner där, man vidrör eller pratar aldrig med honom, eller med någon annan heller.
För mig var ensamheten aldrig en börda. Nej, på tennisbanan var jag fri. Det var som om jag hade hittat en solupplyst glänta, som plötsligt öppnade sig i en tät skog.
Pete Sampras var den spelare som jag ville vara. Åh, han rörde sig så lätt. Som en dansare på operan. Som om han inte behövde anstränga sig alls. När jag såg honom på tv från Wimbledon, när han drog iväg sin projektil till serve, störtade mot nät, sjönk mjukt och grävde upp returen – perfekt placerad utom räckhåll från motståndaren – så skiftade livet färg. Allting var plötsligt möjligt. Hela min uppväxt gick ut på att lyckas med något liknande. Att få det att se lika lätt ut. Joan Didion skrev att man aldrig kan resa ifrån sin gamla hemstad, att gator och byggnader för evigt fortsätter vara en del av den inre geografin. Östersund har jag rest ifrån för länge sedan, men tennishallen kommer alltid ha en självklar plats.
Sommaren är en guldkantad tid för tennisentusiaster. Nästa vecka startar Wimbledon, världens äldsta och mest prestigefyllda turnering. I mitten av juli spelas den svenska ATP-tävlingen Nordea Open i Båstad (i år med ett par av herrtennisens hetaste namn: Rafael Nadal och världsettan Jannik Sinner), och under sommarens sista set avgörs US Open. Stora sportevenemang förknippas sällan med litteratur, men Wimbledon har en särskild litterär lyskraft. Vid entrén till Wimbledons centercourt finns en inskription ovanför dubbeldörrarna som leder ut till gräset. Raderna är hämtade ur Rudyard Kiplings ”If”, som handlar om stoisk behärskning.
”If you can meet with Triumph and Disaster
And treat those two imposters just the same”
2010 fick Wimbledon sin första officiella poet. Uppdraget för den brittiske författaren Matt Harvey var att varje dag underhålla publiken med en dikt. Wimbledon har dessutom, förstås, en egen litterär oas: världens största tennisbibliotek, med över 7 000 titlar.
Tennis är en ovanlig sport i den meningen att den är så estetiskt tilltalande. Kanske har det bidragit till att så många författare och filmare använt sporten som fondvägg. För att gestalta kampen mellan moral, klass, makt och sex. Just nu är fiktionen fullmatad av forehands.
”Du är inte en tennisspelare, för du vet inte vad tennis är.” Zendaya fäller repliken i en av årets mest omtalade filmer ”Challengers”. Hon spelar talangen Tashi, som träffar den otyglade och kedjerökande tennisslyngeln Patrick. Han undrar: ”Vad är det då?” Tashi ser svalt på honom: ”Det är en relation.” ”Challengers” är inte ett romantiskt drama som råkar utspela sig i tennisvärlden, skrev Kerstin Gezelius i DN-recensionen av filmen: ”tennisen genomsyrar allt”.
De senaste åren har det kommit en rad andra omsusade tennisfilmer, som ”King Richard” (som gav Will Smith en Oscar för bästa manliga huvudroll), ”Borg vs McEnroe” (som fokuserade på Wimbledonfinalen 1980) och ”Battle of the sexes” (som porträtterar mästaren och aktivisten Billie Jean King). I Woody Allens ”Match point” från 2006, en modern klassiker i genren, står det svarta begäret i fokus. I titeln finns en filosofisk flört. Tur och otur styr våra liv, verkar Woody Allen vilja säga. Han illustrerar det inledningsvis med en tennisduell som fryser i ögonblicket då bollen träffar nätkanten, medan en vi hör en voice over som förklarar att en stor del av livet avgörs av slumpen:
Bollen kan antingen stanna på din sida av planhalvan, eller ramla över.
Välsträngad tennislitteratur är ungefär lika sällsynt som svenska grand slam-titlar nuförtiden – Lars Gustafssons ”Tennisspelarna” (1977) och Lionel Shrivers ”Dubbelfel” (2009) är två lysande undantag – men i år har det kommit två tennisromaner som hyllats på bred front. Den amerikanska författaren Teddy Waynes ”The Winner”, utspelar sig på Cutters Neck, ett gated community för överklassen på den amerikanska östkusten. Här finns tunga maktanspråk, gamla pengar, omåttlig flärd. Huvudpersonen i boken, arbetarklasskillen Conor, har aldrig varit i närheten ett sådant paradis. Men han kan spela tennis. Och i utbyte mot att ge tennislektioner till societeten får han bo i ett gästhus nära tennisbanorna. När han får en ny klient, Catherine, som vill dubbla hans arvode, förstår Conor snart att allting har ett pris. I romanen, som New York Times jämförde med ”Mandomsprovet”, är tennis förstås en metafor för klass.
”Carrie Soto”, som gavs ut på svenska i våras, handlar om en avdankad tennisstjärna som bestämmer sig för att göra comeback. Det spelas en hel del tennis i romanen, men författaren Taylor Jenkins Reid använder också sporten för att undersöka frågor som rör rasism och sexism. Under läsningen funderar jag på om tennis använts så flitigt i fiktionen eftersom sporten lirar så bra som vidsträckt liknelse, för den som vill skildra både sprickorna och ljuset. ”Du slutade!”, skriker Carries träningskompis Bowe till henne under ett bråk.
’Du skadade knät, du förlorade några matcher, och sedan gav du upp. Det var vad du gjorde. Jag hängde i. Jag vågade försöka. Jag vågade förlora. Du, du bara flyr. Men vet du vad, Carrie? Folk som faktiskt vågar att helhjärtat ge sig in i spelet, de förlorar ibland. Sådant är livet. Jag vågar försöka. Du är bara bra på tennis.’
Få har beskrivit tennis på samma expressiva sätt som David Foster Wallace. Hans mest berömda tennisessä, som återfinns i samlingen ”Texter” (2013), handlar om Roger Federer. Foster Wallace reste till Wimbledon – ”spelets Mecka, tennisens katedral” – för New York Times räkning 2006, fick en intervju med schweizaren men använde den bara i en fotnot. Istället försökte han gestalta tennis så som det känns att uppleva sporten på plats. Texten tränger igenom bröstkorgen och särar på revbenen, slag för slag, ord för ord, tills den når ända in i hjärtat. Wallace skriver om Federers rörelsemönster, hans sätt att hitta unika vinklar och läsa motståndaren. Men han skriver också om Federers förmåga att upphäva naturlagarna:
För honom hänger den annalkande bollen en halv sekund längre i luften än vad den egentligen borde.
I ett rörande ögonblick spricker den berömda Federerska fasaden. Kanske är det smärtan över att lämna en hemlig värld
Jag tänker på David Foster Wallaces text när jag ser den nya dokumentären ”Twelve final days” som skildrar Roger Federers avsked till sporten. För två år sedan meddelade Federer att han efter 24 år, 103 titlar och 20 grand slam-vinster skulle lägga racketen på hyllan. Det är ett tårfyllt farväl.
Men i hans ansikte, när han läser avskedsbrevet, anar man också något djupare än sorg.
I ett rörande ögonblick spricker den berömda Federerska fasaden. Kanske är det smärtan över att lämna en hemlig värld.
En värld som en gång bara var hans.
Fyra aktuella skildringar av tennis i kulturen
1. ”Challengers” (SF Anytime), Luca Guadagnino.
Tashi (Zendaya), en före detta tennistalang som skadar knät och sadlar om till tränare, är gift med en Art (Mike Faist), en mästare som har motvind. Hennes strategi för makens upprättelse tar en överraskande vändning när han ställs mot sin bästa vän Patrick (Josh O’Connor), som också är Tashis ex-pojkvän.
2. ”Carrie Soto är tillbaka” (Publicerades på svenska i april på Bookmark förlag), Taylor Jenkins Reid.
Efter pensionen inser den avdankade tennisstjärnan Carrie Soto plötsligt att allt är borta, när hon fattar det ödesdigra beslutet att gå tillbaka till tennisen.
3. ”Federer: Twelve final days” (premiär 14 juni på Amazon Prime video), Asif Kapadia.
Dokumentärfilm som skildrar de tolv sista känslomässiga dagarna i den schweiziske tennisikonen Rogers Federers karriär.
4. ”Apples never fall” (svensk premiär i våras på Skyshowtime), Melanie Marnich.
Miniserie som bygger på en roman av Lian Moriarty och kretsar kring de före detta tennistränarna Stan (Sam Neill) och Joy (Annette Bening) som har sålt sin framgångsrika tennisskola och är redo att starta det som är tänkt att bli de gyllene åren i livet.
Wimbledon (1–14 juli, 2024)
Världens mest prestigefyllda och äldsta tennisturnering som sedan 1877 spelats utomhus, på gräs, på All-England Club i London. Till skillnad från de tre andra grand slam-turneringarna tillåts spelarna i Wimbledon att enbart bära vita kläder.
