Asteroider kan komma eller inte.
Så började ett lite kryptiskt mejl jag fick apropå en artikel i förra veckan om hur de båda rymdorganisationerna Esa (Europa) och Nasa (USA) försöker hitta en metod för att skydda oss på jorden från dödliga asteroider från rymden.
Exakt vad mejlskrivaren for efter är fortfarande höljt i dunkel, men klart är att hotet från rymden ökar för varje år som går. Eller rättare sagt, insikten om hur stort detta hot egentligen är. Antalet himlakroppar i vår omedelbara närhet blir inte fler, men vi upptäcker och kartlägger alltfler av dem. Den amerikanska rymdorganisationen Nasa kallar dessa asteroider och kometer för Near-Earth Objects eller NEOs. Den 3 september 2019 kände vi till 8 759 NEOs som har en diameter på 140 meter eller mer och som går i en bana i närheten av jordens. Antalet den 12 oktober 2024, däremot, var hela 11 046 stycken. Jan-Erik Wahlund, forskare vid Institutet för rymdfysik i Uppsala, träffar alltså huvudet på spiken när han i artikeln konstaterar att vi här på jorden ”sitter i en kulsvärm” och att det bara är en tidsfråga innan en större himlakropp träffar jorden.
De flesta av de asteroider vi känner till i dag har sitt ursprung i det så kallade asteroidbältet, som ligger som en ring mellan Mars och Jupiter. Asteroiderna i detta bälte kan ses som överblivet byggmaterial från den tid då vårt solsystem bildades för en sisådär 4,5 miljarder år sedan. Att både Nasa och Esa vill hitta ett sätt att skydda mänskligheten mot potentiellt farliga stenbumlingar är fullt förståeligt. Den förödelse som, säg, en hundrameterssten skulle kunna åstadkomma är svår att föreställa sig. Hela städer och samhällen skulle kunna gå upp i rök och försvinna. Därmed inte sagt att asteroider alltid varit en nackdel för livet på jorden.
Ett exempel på det är den forskning som presenterades i veckan av Nadja Drabon och hennes kollegor vid Harvard University i USA, där de studerar jordens tidiga geologiska historia. De har nämligen analyserat vad som hände när asteroiden ”S2” kolliderade med jorden för 3,26 miljarder år sedan. För väldigt länge sedan, med andra ord. Å andra sidan var S2 inte vilken liten stenbumling som helst. I stället tros S2 haft en diameter motsvarande fyra Mount Everest.
Det finns fortfarande spår av S2 i Sydafrika. När den kraschade med jorden tror forskarna att resultatet blev en en tsunami som var så kraftig att havens bottenlager blandades med de övre lagren, samtidigt som hettan var så intensiv att de allra översta kokade bort och försvann. Strax därefter bildades ett moln av damm som svepte in hela jorden som i en dimma som var så tjock att all fotosyntes upphörde.
Livet, som vid den här tiden mest bestod av enkla bakterier, fick sig en törn. Minst sagt. Men som så många gånger därefter kom det snabbt tillbaka. För strax efter smällen dröjde det inte länge innan det fanns mängder av encelliga organismer som livnärde sig på fosfor eller järn. Det förstnämnda grundämnet kom från asteroiden själv och den erosion på land som kollisionen gav upphov till, medan det sistnämnda hade sitt ursprung i havsbotten som – med hjälp av tsunamin – kom upp till ytan där sådana bakterier kunde frodas.
På så sätt har inte alla asteroider varit dåliga nyheter. Snarare tvärtom, menar Nadja Drabon, som med sin forskning vill slå ett slag för den betydelse dessa kollisioner haft för livet på jorden. Det mest slående exemplet är kanske den asteroid som svepte bort dinosaurierna. Den var långt mindre än S2, men innebar ändå slutet för en grupp djur som dominerat planeten i mer än 150 miljoner år. Tråkigt för dinosaurierna, så klart, men tur för alla oss andra.
Läs mer:
Rymduppdraget som ska rädda jorden från Armageddon
Kraschlandningen som ska rädda oss från rymdens hot
