Första gången Israels högerextrema Bezalel Smotrich dyker upp i mina anteckningar är i samband med ett arrendekontrakt i Negev. Ari, en judisk bonde som driver getgård tillsammans med sin fru, identifierade sig själv som nyfrälst och hade helt nyligen hittat Gud. Omkring gården var solnedgången ljust aprikos och slätterna torra. På andra sidan ett armeringsjärn smög en schakal fram med kutad rygg. Aris fru bjöd på kaffe med getmjölk och kakor och Ari förklarade att den då ganska okända ledamoten i knesset kanske kunde hjälpa honom att behålla gården. Han ville föra den vidare till sina barn men för detta behövde lagen ändras. Det gick dock trögt och han var orolig att gården skulle glida familjen ur händerna. Partiet Likud hade stoppat ett förslag från partiet Judiskt hem, Smotrich dåvarande parti, som vedergällning för att Judiskt hem tidigare hade stoppat ett annat förslag för Likud – ett som skulle skydda premiärministern mot åtal.

I det krigshelvete som rasar ner över Gaza har maktspelet fortsatt och Smotrichs grepp om premiärminister Netanyahus regering har liknats vid en rävsax. Som politiker är Bezalel Smotrich oftast tecknad som krigisk hetsare och fundamentalistisk bosättarledare på Västbanken. Så varför engagerade han sig i en handfull bönders sak nere i Negev?

Internationellt gör vi ofta misstaget att tro att politiken på Västbanken är separerad från Israels erkända områden. Så är inte fallet och Bezalel Smotrich utgör ett mycket tydligt exempel på det.

För ett år sedan lades ansvaret för civiladministrationen under finansministerns vingar. Under hans överseende har grovt våld mot palestinska herdar och deras djur på Västbanken ökat samtidigt som fler bosättare själva skaffar sig flockar med får och getter. Hur många det rör sig om vet inte myndigheterna. Betet är noggrant reglerat i Israel men i det närmaste laglöst land för bosättarna.

För ett par år sedan pratade jag med en pratglad tjänsteman med tydliga åsikter på den israeliska naturskyddsmyndigheten. Han berättade att en politiker föreslagit ett par lagändringar i frågan och letade efter namnet i huvudet. ”Det är en kort man … Från ultrahögern.” Han ogillade Smotrich, såg honom som en extremist som alltid höll sig i de känsligaste frågorna. Ett av förslagen gick ut på att ge bosättare med betesdjur på Västbanken särskilda rättigheter. Ett annat om att underlätta betesdrift i Galileen och i skogarna runt Jerusalem. Att något positivt med det senare skulle kunna tillfalla palestinska medborgare i Israel var inte en överhängande risk. Smotrich vet att lita till att de krav som ställs inte skulle kunna mötas av dem. Metoden är så normaliserad att det inte alls varit ovanligt att tjänstemän under samtal genom åren ryckt lite på axlarna och sagt att ”det blir bara så” medan de rör ner ett par skopor snabbkaffe och socker i en kaffemugg i kontorets pentry.

Smotrich började först omtalas i medierna runt år 2015 i samband med mordet på den palestinska familjen Dawabsha i byn Duma. Den 18 månader gamla bebisen Ali brändes levande i familjens hus och fallet uppmärksammades stort internationellt. Efter mordet uppmärksammades också det som kom att kallas för ”Hatets bröllop” – en bröllopsfest i en bosättning på Västbanken där bilder på Ali höggs med kniv. De extrema bosättarna och deras överraskande hippiestil chockade omvärlden men behandlades också som en kuriositet. Smotrich fördömde festdeltagarnas beteende men föreslog samtidigt att någon från israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet eventuellt skulle ha läckt videon. Tio år tidigare hade han själv arresterats av samma säkerhetstjänst misstänkt för att ha planerat att spränga en bil i protest mot den då pågående evakueringen av Israels bosättningar i Gaza. Året efter deltog han i ”Odjurens parad”, i vilken bland annat åsnor och getter drevs genom staden i protest mot Jerusalem pride.


För extremisterna finns det ingen plats för palestinier oavsett på vilken sida av muren de bor

I samma veva var han med och grundade organisationen Regavim. Detta är ett kapitel som saknas i de flesta berättelser om den nuvarande finansministerns väg mot regeringen. Regavim är en extremistisk bosättarorganisation som kartlägger och rapporterar allt som byggs utan bygglov av palestinier – både på Västbanken och i Israel.

I Negev har Regavim riktat udden mot beduinerna med israeliskt medborgarskap. Organisationens självpåtagna uppdrag är att i stället göra plats för judiska israeler. Beduinerna utmålas som våldsverkare, tjuvar och inkräktare. Efter en lag från 1950-talet förbjöds getter i Negev och i de fall undantag har givits har det gått till judiska bönder. De beduiner som fortfarande har betesdjur håller i stället i regel får. För dessa behöver de dock stall, skjul och hagar. Och eftersom att sådana bygglov är svåra, för att inte säga omöjliga, att få rapporteras dessa till myndigheterna och rivs av en särskild polisenhet.

Ett par mil från Ari bor Khalil. Han är en numera pensionerad jurist och aktivist och en person jag besökt regelbundet genom åren. Khalil hyr ut åt intresserade turister som får hummus, oliver och sött te på hans kaklade veranda. Inte sällan israeler. Han berättar för mig att det blivit värre för beduinerna i Israel sedan kriget började. Myndigheterna utfärdar mer rivningsorder än vanligt och ovanpå det är stämningen spänd. Minsta uttryck kan uppfattas som misstänksamt och feltolkas. Han säger att den som leder räderna mot beduinerna i Negev just nu är Itamar Ben Gvir, Israels högerextrema polisminister, som för övrigt vad med och arrangerade ”Odjurens parad” 2006.

För extremisterna finns det ingen plats för palestinier oavsett på vilken sida av muren de bor.


Journalister skulle göra klokt i att belysa denna sida av israelisk politik mer

Det var också indirekt för att stävja dessa beduiners närvaro i området som Ari och hans fru för länge sedan fick ett arrendekontrakt av staten. I utbyte mot mark skulle de utgöra ett föredöme för andra judiska israeler och visa att det går att bosätta sig i Negev. Länge präglades Israel av ett slags inre pionjäranda medan den byråkratiska processen samtidigt var trög. Många israeler var då vana vid att bygga först och fråga sedan. Det har dock uppstått bekymmer vid generationsskiften då det visat sig att kontrakten inte håller för samtidens juridiska krav. Tiderna har förändrats. Det var detta Bezalel Smotrich och Judiskt hem försökte ändra på när deras lagförslag fastnade i spelet om Netanyahus korruptionsåtal. Smotrich ser nämligen de judiska böndernas närvaro som ett verktyg för beduinernas undanträngande i Negev precis som bosättarnas närvaro är ett verktyg för palestiniernas dito på Västbanken.

Det är för övrigt inte bara Smotrich som byggt sin karriär inifrån organisationen Regavim. Israeliska tidningen Haaretz har visat att organisationen fungerat som dold plantskola för flera gestalter i israelisk politik. Medgrundaren Yehuda Eliahu har fått ett toppjobb inom civiladministrationen. En annan före detta ledare är numera stabschef för ministern på departementet för utveckling av Negev och Galileen och en styrelseledamot har blivit placerad som stabschef för Smotrich själv.

Journalister skulle göra klokt i att belysa denna sida av israelisk politik mer.

Läs mer:

Johanna Adolfsson: Hur kan vi tro att någon inte älskar sina barn?

Anders Persson: Jag har utsatts för ett antisemitiskt hatbrott

Share.
Exit mobile version