Jag vaknar till meddelandet att ännu en storstrejk är utlyst i Frankrike. Skolbespisningen, fritidspedagogerna och vilrumspersonalen – de som lägger och väcker 40 treåringar i små, små våningssängar varje eftermiddag – kommer inte att arbeta.
Detta lämnar vissa uppenbara hål i det som svenskar känner som livspusslet.
Den enda positiva tanke man kan beväpna sig med denna höst då allt står still är följande: Jag är i alla fall inte Nicolas Sarkozy.
Ni noterade kanske att den förre presidenten just dömts till fem års fängelse. Det är förvisso en rutin lika pålitlig som strejkvarslen i Frankrike: Han har redan fällts för bland annat korruption, men detta är första gången han får skaka galler.
2007 valdes ”Sarko” till president på mandatet att vara tuffare mot Mellanösterninvandring och brottslighet (två fenomen han för övrigt haft förtvivlat svårt att skilja från varandra).
Domen förra veckan slår fast att han gjorde sig skyldig till ”kriminell konspiration” när han tog emot kampanjpengar från Libyens tidigare diktator Muammar Khaddafi inför valet.
Flankerad av sin fru – den före detta toppmodellen, skådespelerskan och sångerskan Carla Bruni – dundrade Nicolas Sarkozy efteråt om en politisk dom, verkställd av ”de som hatar” honom. Bruni nickade instämmande åt makens attacker på det juridiska systemet och skrev på sociala medier: ”Kärlek är svaret – hatet vinner aldrig”.
Det var en förvånansvärt banal inlaga av kvinnan som berättat hur hon gömde Dostojevskij-romaner innanför pärmarna på de glossiga modemagasin hon bar runt på under modellkarriären.
Carla Bruni gifte sig med Nicolas Sarkozy kort efter att han tillträtt presidentämbetet 2007. I en intervju med The Guardian förklarade hon dragningskraften hos en man med ”nuclear power” och att hennes make ”nu har fingret på knappen”.
Bruni hade då haft en rad uppmärksammade romanser med bland annat Eric Clapton, som ska ha introducerat henne för Mick Jagger med orden ”snälla, lämna mig inte för honom” (något hon olyckligtvis ändå gjorde).
Till citatsamlingen lägger vi också försvarstalet för kollegan Gérard Depardieu mot en lång rad anklagelser om sexuella trakasserier, med de närmast bevingade orden ”när man attackerar Depardieu attackerar man konsten”.
För några år sedan överträdde Carla Bruni fotoförbudet på kultförfattaren Michel Houellebecqs hemliga bröllop och offentliggjorde äktenskapet med ett klipp på de nygifta på Instagram. Huruvida hon var inbjuden tillsammans med sin äkta hälft är okänt.
Höstens stora strejker i Frankrike rör budgetnedskärningar i offentlig sektor. Men sociologer talar också om ett avgrundsvrål från ett folk som tröttnat på en oåtkomlig elit
Det börjar däremot stå klart att hon är beredd att gå vid hans sida ända till fängelsegrindarna. Bruni, som gjort det till en konst att omge sig med män på den absoluta toppen av sin karriär, verkar inställd på att följa med ex-presidenten i fallet.
Nicolas Sarkozy befinner sig sedan många år långt från kärnvapenkoderna. Hans medieframträdanden handlar numera mest om att försvara sig utanför allehanda domstolsbyggnader. Carla Bruni står lojalt vid hans sida, ibland med ett svart sorgflor över hatten. Som en maffiafrus tysta protest mot ett juridiskt system som hon vägrar erkänna.
Detta är hennes största roll i karriären.
Hallucinationerna om en djup stat riggad mot och inte av etablissemanget är utbredda inom fransk politik. Jacques Chirac dömdes 2011 för korruption och Marine Le Pen är just nu förbjuden att ställa upp i nästa presidentval efter fiffel med partipengar. Båda mot sitt vildsinta nekande.
Frankrike framstår ibland som ett latinamerikanskt land, där presidentkandidater antingen gör anspråk på ämbetet eller sitter i fängelse.
I båda fallen kan de räkna med rejäl uppbackning.
Bara dagar efter domen mot Sarkozy gick Nice borgmästare Christian Estrosi vidare med planerna på att döpa torget framför stadens nya polisstation (!) efter den tidigare presidenten. I helgen dök Nicolas Sarkozy upp på vip-läktaren på favoritlaget PSG:s hemmaarena och skakade tass med de vanliga högdjuren.
Höstens stora strejker i Frankrike rör budgetnedskärningar i offentlig sektor. Men sociologer talar också om ett avgrundsvrål från ett folk som tröttnat på en oåtkomlig elit som håller varandra om ryggen. Vilrumspersonalen har uppenbarligen fått nog.
Läs fler artiklar av Johanna Frändén och läs fler kulturkrönikor
