Det var med stigande blodtrycksnivåer som jag tog del av ledarskribenten Annie Croonas svar (Dagens ETC 17/6) på min kolumn i DN (13/6) om adoptions- och spermiedonationsdebatten. Min kritik handlar om de bristande rutiner hos svenska och internationella myndigheter som gjort att barn som kommit till via spermiedonation i vuxen ålder hittat så mycket som trettiotalet halvsyskon.

Enligt Croona är det ”en skev tolkning att spermiedonation per automatik innebär olyckliga barn”. Det låter onekligen som en sanslös slutsats – för egen del fullkomligt främmande – som jag förgäves letar efter stöd för i min text.

Däremot vittnar donatortillblivna – ”barn” är ett problematiskt ord i det här sammanhanget, eftersom det rör sig om vuxna människor – om de emotionella utmaningar som det innebär att upptäcka en lång rad halvsyskon senare i livet. De har därför börjat organisera sig för att uppmärksamma omvärlden på sin situation.

Leontine Olsbjörk och Margaretha Wahlström, båda tillkomna med hjälp av spermiedonation, menar att reglerna kring könscellsdonation i nuvarande utformning inte lever upp till den grundläggande rättigheten enligt FN:s barnkonvention att känna till sitt ursprung (DN 26/3).

Smer, statens medicinsk-etiska råd, gör en liknande bedömning och kräver, tillsammans med övriga etikråd i Norden, att antalet barn per donator begränsas.

Dagens ETC är möjligen ensamma i Sverige om att mena att de donatortillblivnas invändningar i frågor som rör deras egen tillkomst är irrelevanta. Det står dem givetvis fritt. Annie Croona tillskriver mig däremot så många osanna ståndpunkter – flera på tvärs med vad jag argumenterar för – att texten urartar i ett publicistiskt haveri.

Det är förstås ansvarig utgivares kors att bära. Citatet ”Att ha okända syskon via en donator är i sig ett sår” som jag, enligt Dagens ETC, påstås ha skrivit är däremot ett rent fabrikat, som strider mot alla yrkesetiska regler.

Läs fler texter av Johanna Frändén

Share.
Exit mobile version