Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Av alla tveksamma uppgifter jag tagit på mig är nog denna att föra en generations röst den lurigaste. Men nu står jag med ryggen mot repen.
Jag skrev en text om Robyns senaste skivsläpp och hennes uttalade ambition att hålla sig kåt: ”Det behöver inte handla om sex, men det är att känna sig sensuell och attraherad av saker jag njuter av.”
Jag har saknat den här synen på livet, inte minst i min egen vänkrets där samtalsämnena numer rör gamla föräldrar, olika preparat att spruta in i pannan och tecken på förklimakteriet.
Det är ju inte bara vi. De senaste femton åren har svensk offentlighet simmat i en sjö av npf-diagnoser, dolda sjukdomar, barndomstrauman och diskussioner om huruvida man borde bryta med sina syskon.
Sluta stirra dig i spegeln – både bildligt och bokstavligt!
Jag säger inte att detta varit rakt igenom dåligt. Jag menar bara att vi nått någon form av mättnad av psykisk ohälsa på samhällsnivå och att det var skönt med någon som presenterade ett så kallat alternativ.
Det var radikalt i bemärkelsen på tvärs med vad man brukar höra.
”Ät, drick och var glad, för i morgon dör vi” lyder ett citat som har rötter och grenar både i antiken, Bibeln och hos Shakespeare (huruvida det ska tolkas som ett motto eller inte beror på källan).
Jag brukar tänka på det när småsintheten eller framtidsfrågorna tränger sig på. Glöm oförätter och gå vidare. Sluta stirra dig i spegeln – både bildligt och bokstavligt!
Allt i livet behöver inte analyseras precis hela tiden.
Men analyser har gjorts. Både Marcus Hägglund (Aftonbladet) och Greta Schüldt (DN) hakade snabbt upp sig på det sexualliberala budskapet i att hålla sig kåt, trots att det inte var mitt primära ärende (och, vågar jag påstå, inte Robyns heller).
”Det tycks”, skriver Greta Schüldt, ”inte ha slagit dem att vi som har vuxit upp i de här generationernas tomma syn på sex, relationer och vad som egentligen utgör ett meningsfullt liv kanske bara inte vill ha det som de verkar ha haft det.”
Det som händer här är, tror jag, i själva verket en klassisk projicering: Vi som är födda i skarven mellan 70- och 80-tal må har legat runt mer än vad dagens 20-åringar gör, men ingen i Silicon Valley blev rik på våra matchningar, eftersom de skedde öga mot öga i en föreläsningssal eller kropp mot kropp på ett dansgolv.
Den tomma synen på sex och relationer som Greta Schüldt skriver om – och här har hon en obestridlig poäng, om än med några års felprognos – kom i allt väsentligt med apparna.
När techkapitalet gjorde entré i våra kärleksliv och förvandlade partnerjakten till en flervalshistoria var vi tidiga åttiotalister redan trettio.
När generation Z pratar om individualismen som VÅRT vilseledande projekt är det väl i själva verket sig själva de tittar på?
De flesta jag känner har aldrig ens hunnit ut på Tinder eftersom vi, under åren som följde, gjorde det där som 90-talisterna av oklara skäl verkar tro att vi försakat: Vi stadgade oss, köpte bostadsrätter och skaffade barn, de allra flesta dessutom i outsägligt konventionella parkonstellationer.
Marcus Hägglund skriver: ”Med det sagt är det inte direkt fel att kräva rätten att få leva utan ramar, med no fucks to give, än mindre moraliskt förkastligt eller provocerande. Mest är det bara en aning mossigt. Individualismen är inte längre ett fruktbart frigörelseprojekt.”
När generation Z pratar om individualismen som VÅRT vilseledande projekt är det väl i själva verket sig själva de tittar på? De som fastnat framför skärmarna, på porr- och/eller dejtingsajterna, som byggt sina liv och profiler på sociala medier och som blir vuxna mitt i en påstådd ensamhetsepidemi.
Jag vet inte om det var ramlöst, men ända upp i 25-årsåldern var det svårt att urskilja var kompisgänget slutade och var jag själv började. Nästan ingenting i min ungdom gjorde jag utan mina närmsta vänner, eller pojkvänner eller både och. Gemenskapen byggde vår generation. Vi var kanske till och med de sista icke-alienerade?
Invändningarna om att vår livsstil varit tom på mening handlar möjligen om att vi levt lättsinnigt och mejslat ut våra egna moraliska ackord, utan någon större plan för morgondagen.
Att yngre generationer, som vänder sig till nykristen etik för att hitta sin kompass, stör sig på det är förstås inga konstigheter.
Själv undrar jag om denna lätta dekadens inte är min generations största privilegium.
Läs mer:
Johanna Frändén: Det radikala med Robyn ligger inte i själva kåtheten
Greta Schüldt: Varför tror ni fortfarande att det är subversivt att vara kåt?
Johanna Frändén: Zara Larsson och Robyn visar hur bistert det blivit att vara kvinna i dag
