Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Runt klockan 23 i Rabat i söndags kändes det som att jorden hade snurrat ett par varv på lika många timmar.

Matchuret stod på det något oortodoxa 90+24 när Real Madrid-stjärnan Brahim Díaz tog sats.

Det stod 0–0 i finalen av afrikanska mästerskapen. Marocko var en straffspark från att försätta landet i eufori.

Man hade fått viss hjälp på vägen.

I 91:a matchminuten fick Senegal ett mål bortdömt för en struntsak. Fem minuter senare blåste domaren straff för Marocko när El-Hadji Malick Diouf omfamnade Brahim Díaz, som föll i straffområdet.

Senegals spelare var furiösa och det gick att förstå.

De protesterade med att lämna planen och kliva in i omklädningsrummet på sin förbundskaptens order. Alla utom en.

Den tidigare Liverpool-stjärnan Sadio Mané stod kvar. Sen gick han in i omklädningsrummet och hämtade sina lagkamrater.

– Det vore galet att inte spela klart matcher för att vadå, domaren blåser straff och vi kanske förlorar? Det vore det sämsta, framför allt för afrikansk fotboll. Jag hade hellre förlorat än att se det hända vår fotboll, förklarade Mané efteråt.

När kaoset hade lagt sig tio minuter senare slog Brahim Díaz straffen som skulle ge Marocko hemmatiteln, som mer eller mindre var ett nationellt krav.

Oändliga resurser har plöjts ner i arenabyggen och inhemsk akademifotboll de senaste åren. Resultatet har varit iögonfallande. Marocko blev trea i OS i Paris och i oktober tog landet sin första globala titel när U20-landslaget slog Argentina i VM-finalen i Chile.

A-lagets semifinalplats i fotbolls-VM i Qatar 2022 framstår alltmer som ett varsel: Den afrikanska kontinenten är på väg att få ett landslag som kan utmana de europeiska och sydamerikanska stormakterna.

Med all denna tyngd på sina axlar gjorde Brahim Díaz ett val han kommer att ångra resten av sitt liv: Han försökte sig på en ”panenka”, att lura Senegals målvakt att kasta sig för att retligt singla bollen löst i mål i mitten.

Före detta Chelsea-keepern Edouard Mendy stod kaxigt kvar och fångade karriärens enklaste straffspark i famnen.

I förlängningen, som alltså i praktiken började spelas efter ungefär 115 minuters ordinarie matchtid, dundrade Villarreals Pape Gueye in Senegals segermål med ett fenomenalt skott i krysset.

Moralisk matchhjälte: Sadio Mané.

I omklädningsrummet efteråt omfamnades han länge av den franske skådespelaren Omar Sy, känd som Arsène Lupin i Netflix-succén för några år sedan.

Det franska integrationsprojektet – det som kort sagt bygger på idén om att alla som föds i Frankrike är fransmän – gör att det ofta är först vid fotbollsmästerskap som man får koll på kollegornas och grannarnas ursprung.

Banden mellan Frankrike och de tidigare kolonierna är såriga, politiskt krångliga och ständigt upphov till diplomatiska kriser.

Den afrikanska kontinenten är alltid närvarande.

När det regnar i Paris blir det blött i Abidjan, säger ett populärt ordspråk i Elfenbenskusten.
När det spelas fotboll i Afrika tittar Frankrike på, hade kunnat vara ett annat.

Under måndagen toppar finalen i Rabat de franska sportmedierna. L’Equipe ägnar mer än ett dussin artiklar åt matchen. Uppskattningsvis närmare fem miljoner satt bänkade framför tv:n, som sändes på två franska tv-kanaler samtidigt.

I stora delar av Paris-periferin behöver man inte ens slå på tv:n för att veta att Algeriet, Tunisien eller Senegal vunnit en fotbollsmatch. Det räcker att öppna fönstret.

Myndigheterna hade på förhand förbjudit folksamlingar på paradgatan Champs-Elysées samt all användning av ”pyroteknik” under och efter matchen. Det sistnämnda hade inte nått hela vägen till mitt kvarter (smällare hörs för övrigt väl genom stängda fönster).

Finalen i Afrikanska mästerskapen blev en påminnelse om det korta avståndet mellan Frankrike och de gamla kolonierna, men ännu mer om detta:

Fotboll kan erbjuda drama, syndabockar, hjältar och yra som inga andra kulturfenomen kommer i närheten av.

Läs mer:
Infantino om Senegals agerande: ”Oacceptabelt”

Share.
Exit mobile version