Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag vet inte om ni försökt prata internationell klubbfotboll med en norrman någon gång, men chansen är i så fall stor att ni fastnat i Premier League och aldrig kommit vidare. I det norska medvetandet existerar knappt någon fotboll utom den engelska, ibland känns det som att de lever i villfarelsen att Premier League är den norska högstadivisionen.
Det är som det brukar med den typen av relationer; den är – hur ska man säga – hyfsat unilateral.
Men de senaste åren har något hänt. Detta något heter förstås Erling Braut Haaland. Sedan han skrev på för Manchester City 2022 har norrmannen vunnit den engelska skytteligan alla säsonger utom en.
Det är en sanslös bedrift förstås, av en spelare som är gjord av ett mycket sällsamt virke.
Englands backlinje vet precis vem de har att göra med, men frågan är om det räcker?
Efter att Haaland brottat ner Brasilien i åttondelsfinal och försatt Norge i någon form av undantagstillstånd finns inga giltiga skäl att ropa stopp längre. Visst är England en tuff motståndare, mentalt stärkta av segern i bataljen i Mexiko. Men Norge har en hårfager X-faktor som engelsmännen saknar.
En kvartsfinal i VM hade redan på förhand varit den största i norsk landslagshistoria – kanske rentav i landets idrottshistoria – men att den ska spelas mot England höjer insatsen till svårbeskrivliga nivåer.
Det är norska fotbollspojkar mot sina drömmars England, Haaland mot sina Premier League-kollegor, Norge mot ett mindervärdeskomplex till Storbritannien som de aldrig kommer att få ett bättre läge att göra upp med.
Oslo kommer att gå upp i stabsläge på lördag kväll. Laxarna kommer att hoppa i havet, fjordarna kommer att skälva. Och vet ni, jag tror att Norge ror hem segern. (Förlåt.)
Men redan på torsdagskvällen smäller det ju i Foxborough på den amerikanska östkusten. För tio år sedan hade Marocko förstås varit en motståndare som Frankrike mest ska städa av. Men sedan dess har fotbollsvärlden snurrat flera varv och plötsligt känns detta som ett av mästerskapets favoritmöten.
Marocko slog Kanada i åttondelsfinalen med klara 3–0 utan att imponera.
Frankrike kom med nöd och näppe undan med livet i behåll mot benbrytargänget i Paraguay, inte heller någon historia att skriva hem om.
De båda matcherna gick samma kväll och i Parisförorten där jag lever mitt liv brändes det av fyrverkerier och tutades i bilar efter båda resultaten. Men det var förstås bara en försmak för vad som väntar i kväll, då inte en enda byggnad kan vara säker på att stå kvar i Paris efter midnatt.
Det kommer att bli ett röj och ett liv – och sannolikt ganska mycket förstörelse – vem som än vinner.
När Marocko möter sin gamla kolonialherre finns så många lager av historia att grotta i att det är svårt att veta var man ska börja. Så låt oss gå på det rent sportsliga och konstatera att Frankrike blivit ett bättre lag sedan de båda möttes i semifinal i VM i Qatar 2022. Men då ska man ha med i kalkylen att Marocko också höjt sig sedan dess.
Att Belgiens kvalificering för kvartsfinal skulle bli hela världens angelägenhet efter Donald Trumps famösa telefonsamtal till Gianni Infantino var svårt att föreställa sig på förhand. Men det mesta som händer i USA just nu är ju svårt att föreställa sig, på gott och ont.
Mot Spanien kommer belgarna att vara underdogs, en position som jag inbillar mig passar dem bäst av alla storlag.
Det sydamerikanska derbyt uteblev, när Schweiz slog ut Colombia på straffar i åttondelsfinalen. Argentinas autostrada mot final tycks ligga öppen, men då glömmer man att Schweiz besitter den underskattade egenskapen att man helt enkelt är mycket svåra att slå.
Det har varit ett ovanligt dramatiskt fotbolls-VM på planen hittills. Det finns goda förutsättningar att det fortsätter så när vi summerar helgen.
Läs mer:
Spelschema fotbolls-VM 2026: Matcher och tider
Johanna Frändén: Tack Messi, för att vi får vara med
Johanna Frändén: Han skriver om norsk fotbollshistoria




