Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Om jag har förstått det rätt håller svensk borgerlighet på att kollapsa efter ett liberal-nationalistiskt handslag som blev en kram. Det är lite rörande att så många engagerar sig i ett tvåprocentspartis inre liv. Jag har ändå svårt att frigöra mig från känslan av att ganska mycket av det som utspelas kring Liberalerna just nu rör sig om ren indignationsteater, givet att partiet redan samarbetat med Sverigedemokraterna i snart fyra år.
Kanske är jag extra cynisk eftersom vi befinner oss i de politiska svekens absoluta högtidsvecka: Den mellan två omgångar i de franska lokalvalen.
Nästan 35 000 nya franska borgmästare ska utses inom loppet av sju dagar. Man kan förstås argumentera för att det är åtminstone 30 000 för många, att Frankrike skulle må bra av att sudda ut några kommungränser här och där.
Men landets valdistrikt är ett arv av den franska revolutionen – vad annars? – och sådana petar man inte så lätt på.
Alla inser att det här är ett vansinnigt system som kostar en massa skattepengar, alla utom fransmännen själva.
För det förtjänar de vår eviga respekt.
I tider av effektivisering och allmän avförtrollning håller Frankrike i stället fast vid en administrativ karta där hälften av landets municipalités har färre än 500 invånare. Sex kommuner saknar helt invånare sedan första världskriget, men får ändå en borgmästare utsedd av regionen.
På den franska landsbygden är borgmästaren ofta någon man uppsöker personligen – inte sällan med en flaska vin – för att få tillstånd att kapa en häck eller bygga en veranda.
Direktdemokrati eller sankmark för korruption? Välj själv.
Det är i alla fall en utmärkt illustration av den eviga franska dragkampen mellan upplysningsideal och latinsk laissez faire-mentalitet.
Lokalvalet avgörs i regel i två omgångar. Bara i kommuner där en kandidat redan samlat över 50 procent i första rundan ställs den andra in. Detta sker förstås på många mindre orter och några halvstora.
I Hénin-Beaumont, med drygt 25 000 invånare, valdes den sittande borgmästaren, högerradikale Steeve Briois, om redan i söndags med mer än 78 procent av rösterna.
I Saint-Amand-les-Eaux, bara sex mil därifrån, säkrade det franska kommunistpartiets ledare Fabien Roussel i söndags en ny mandatperiod som borgmästare med 51,6 procent av rösterna.
Det är som om fyra av fem invånare i Västervik skulle rösta på Sverigedemokraterna samtidigt som varannan i Oskarshamn valde SKP (Sveriges kommunistiska parti; detta senare scenario får nog betraktas som det mindre sannolika).
Frankrike är fullt av den här typen av provinsialpolitiska gåtor. I många städer har slaget däremot bara nått halvtid.
Att befinna sig mellan två valomgångar är lite som att förhålla sig till kvantfysikern Erwin Schrödingers tankeexperiment om katten som är både död och levande samtidigt: Varje stad har ett politiskt styre och ändå inte. Man har röstat, men ska snart rösta igen. Ytterhögern och radikalvänstern är oberörbara, tills de plötsligt släpps in i värmen för att säkra majoritet.
Den stora frågan nu är om de traditionella höger- och vänsterväljarna står ut med allianser med de extrema kusinerna
Detta Schrödingers val grundar sig i den förlåtande principen att man ska få en andra chans.
Kastade du fel lapp i urnan i söndags? Vi bjuder på en ångervecka!
Men mest är tvåstegsvalet förstås ett tillfälle för de folkvalda att bilda oheliga allianser och kohandla mellan första och andra söndagen: Jag bygger ut cykelbanorna i centrum om du lägger ner din kandidatur inför valrunda två. Du får mitt stöd om jag får höjda anslag till skolbespisningen.
Inför omgång två på söndag har det byggts om i rasande fart. Den stora frågan nu är om de traditionella höger- och vänsterväljarna står ut med allianser med de extrema kusinerna på varje sida av det politiska spektrumet.
Politiska företrädare som öst invektiv över varandra fram till i söndags började bilda pakter i måndags. Redan i tisdags gratulerade många varandra till konstruktiva samtal och annonserade en gemensam front inför nästa helg. I stad efter stad.
Det är som att tvingas titta på kramen mellan Simona och Jimmie hundra gånger om. Man vänjer sig.
Läs också:
Så gick Édouard Louis från guldgosse till sågad i Sverige




