När Stephanie Labbé berättade att hon legat i ett mörkt rum i 48 timmar efter OS-finalen 2021, oförmögen att glädjas åt guldet, var min första känsla irritation.
Det svenska damlandslaget hade åkt på den tyngsta förlusten i modern svensk idrottshistoria och Kanadas målvakt hade blivit hjälte. Jonna Andersson, som missade sista svenska straffen grät, Caroline Seger, som hade missat matchboll någon minut tidigare, var otröstlig. En hel idrottsnation befann sig i ett akut tillstånd av sorg och så hade Sveriges baneman mage att berätta att hon också mådde dåligt.
Min reaktion var barnslig förstås – och kanske inte helt yrkesetisk heller – men ett ofrivilligt bevis på hur svårt det är att ta in att något annat än segeryra och förlustförtret rör sig i idrottares huvud.
”Ibland känns det som vår mentala hälsa sitter ihop med prestationen på planen (…) men det är inte hela bilden. När pokalen väl har lyfts och när alla fans har slutat applådera – då kan en spelare känna sig som mest på botten”, skrev Stephanie Labbé i ett inlägg på spelarfacket Fifpros hemsida.
De senaste åren har rapporterna om psykisk ohälsa inom idrotten varit frekventa. I samma OS som Labbé skrotade de svenska gulddrömmarna hade gymnastikstjärnan Simone Biles dragit sig ur flera tävlingar för att hon inte mådde bra mentalt. På hemmaplan har bland annat Jenny Rissveds, Madelen Janogy och Ljubomir Vranjes berättat om depressioner under och efter karriären. Nylien talade simmaren Karl Palmqvist ut i DN om den överväldigande pressen och om behovet av tränare som tar det här på allvar.
Så här har det inte alltid varit.
2005 frågade mätföretaget Eta Meta Research 124 fotbollsspelare från mestadels de två italienska högstadivisionerna hur de mådde och fick ett förvånande svar: Sex av tio var drabbade av stress och ångest.
Trots kändisskap, vackra flickvänner, lyxbilar och applåder från tiotusentals supportrar varje helg mådde Serie A-divorna, kort sagt, skit.
Gianluigi Buffon talade några år senare ut om sina depressioner. Efter det spanska VM-guldet 2010 gjorde Andrés Iniesta samma sak: Att han åkt till träningen en hel säsong och ofta vänt hem redan efter uppvärmningen. Hur han hade ”stirrat ner i avgrunden”.
Förra sommaren berättade Thierry Henry att han varit deprimerad under hela karriären. Han härleder det till relationen till sin pappa, som ”aldrig gav beröm” oavsett hur bra det gick. Den exceptionelle talangen Thierry kunde göra sex mål i en match, pappan hade ändå bara noterat hans misstag när matchen var över.
– Förstod jag att jag var deprimerad? Nej. Gjorde jag något åt det? Absolut inte. Jag anpassade mig, sa Henry i en podd.
På 2020-talet är medvetenheten och öppenheten om psykisk ohälsa större än någonsin tidigare. Att berätta om sina trauman har blivit ett självklart inslag i Sommar i P1, på sociala medier och snart sagt inför alla som lyssnar.
Det betyder förstås inte att vi inte ska ta larmen från sportens värld på allvar. Tränare kan utbildas i att se tecknen, psykologer kan kallas in.
Men frågan kring idrottare och psykisk hälsa är delikat. Att över huvud taget ägna sig åt elitidrott, med alla enorma uppoffringar i vardagen det innebär är, vill jag hävda, något som väldigt få är mentalt rustade för. Jag tänker på längdskidåkarna som isolerar sig från den egna familjen i veckor före mästerskap. På tennisstjärnorna som reser runt med ett entourage som lever helt på en individs resultat. På fotbollsidolerna som tillbringar karriären på olika hotell, rumsgranne med lagkamraten som konkurrerar om samma plats i startelvan. På det extrema i att ens prestation utvärderas av arbetsgivaren och en miljonpublik två, tre gånger i veckan. Hur man varje sommar kan ”få sparken” och tvingas flytta.
Är det ens möjligt att må toppen under de omständigheterna?
Läs fler krönikor av Johanna Frändén här.
