Roland Garros, 23/5. För att få en skymt av den direkt avgörande kvalmatchen mellan fransmannen Clément Tabur och rumänen Filip Jianu på bana 14, får man trängas utanför läktaren.

Tabur har en egen blåklädd hejaklack på plats och matchboll. I klungan som trängs ovanför sittplatserna ropar en ung fransman:

– Allez Clément, tänk att det bara är träning!

Han och hans kompisar i träningsoverall bryter av något mot omgivningen. Det finns ingen officiell dresscode för publiken på Roland Garros, men tävlingens dignitet blir ofta mer eller mindre självsanerande när det kommer till kläder. Det finns förstås ett socioekonomiskt perspektiv på det hela. Men intrycket att folk klär upp sig också under kvalveckan är mest högtidligt.

Själv tillhör jag de som oftast tar på mig det som ligger lättillgängligt i garderoben, men kvällen före tennisbesöket har jag för en gångs skull funderat på en lämplig outfit. Har jag en skjorta som kan passera som ”konservativt chic”?

Strömmen av människor från tunnelbanan till insläppet beter sig som en väluppfostrad organism. Betonggolvet på stationen Porte d’Auteuil har ersatts med en sorts linoleummatta av ockrafärgat grus med skoavtryck här och där. Reklamen på väggarna i tunnelbanan har samtliga tennistema. Det är talande för veckorna då Franska öppna fångar all uppmärksamhet i Paris: Det är omvärlden som anpassar sig till Roland Garros och inte tvärtom.

Tennisturneringen, som i folkmun ofta bara omnämns ”Roland”, är ett av Frankrikes säkraste vårtecken. Under första veckans kvalspel ligger mycket av den inhemska uppmärksamheten kvar på Cannes-festivalen, men när Guldpalmen delats ut flyttas fokus varje år till banorna i Paris.

En hård smash från fotbollsarenan Parc des Princes breder Roland Garros-komplexet ut sig över nästan 14 hektar med tjugo banor varav tre av modell större. PSG-stjärnorna är för övrigt några av veckans mest givna inslag på tennisläktarna, för något ska man ju göra i väntan på Champions League-final.

Ett par herrar har tagit av sig kavajen och slagit sig ner med en flaska champagne i ishink på en av områdets många serveringar. Men de flesta med biljett till kvaldagarna rör sig målmedvetet mellan banorna där de sista platserna till huvudturneringen ska fördelas. Det är 18 grader och sol. Perfekt tennisväder, något som inte ska förväxlas med perfekt sommarväder, eftersom ingen orkar sitta i söderläge i flera timmar när kvicksilvret går över 20 grader.


Den franska tennispubliken hyllar sina grusmästare som vore de landets egna

Senast jag var här såg jag Elias Ymer och Mirjam Björklund kvalspela. I år är turneringen helt tom på blågula inslag. Men även om de franska kvalspelarna av naturliga skäl har extra mycket stöd är Roland Garros mer än något ett ställe där legenderna skrivs bortom nationstillhörighet. Den franska tennispubliken hyllar sina grusmästare som vore de landets egna.

När jag satt på Charles de Gaulle-flygplatsen på väg till Brasilien för fotbolls-VM 2014 utbröt plötsligt en spontan applåd vid gaten. Det var Gustavo Keurten, brassen som vann Franska öppna tre gånger kring millennieskiftet varav en gång mot Magnus Norman i final, som var på väg hem efter att ha kommenterat turneringen för brasiliansk tv. Han vinkade glatt och lite generat innan han boardade förstaklass.

När först Carlos Alcaraz och sedan Jannick Sinner tränar på centercourten denna dag fylls Philippe-Chatriers läktare. Träningspassen pågår i femtio minuter och drar en massa publik som inte haft turen (eller bara inte råd) att få biljett till huvudturneringen.

Sinner, tillbaka efter en kontroversiellt kort dopningsavstängning, bollar med norrmannen Casper Ruud i ett träningspass av matchkaraktär.

På söndagen ska en 45 minuter lång hyllning till Rafael Nadal, med sina ofattbara 14 titlar i Paris, hållas på centercourten. Roger Federer, Andy Murray och Novak Djokovic dyker alla upp och ”Rafa” kan inte hålla tillbaka tårarna. Nadal talar på tre språk i mikrofonen, för efter många år i publikfavoriten Federers skugga förstod han att vägen till Ronald Garros publik också går via Molières språk.
– Ni har fått mig att känna mig som fransman, säger han denna söndag till hemmapublikens vilda jubel.

På läktaren sitter Carlos Alcaraz, 22, med en hyllningströja till idolen. Förra året tog den spanske arvtagare sin första titel på gruset i västra Paris, i år är Alcaraz andraseedad efter italienaren Sinner. De båda gör bäst i att öva franska glosor om de inte redan börjat.

Läs fler texter av Johanna Frändén.

Share.
Exit mobile version