”Varje supporter har rätt till sin åsikt när det kommer till insatser och resultat, men jag håller inte med om, eller tycker det är okej, att peka ut någons utseende eller etnicitet”.
Orden är Jess Carters, och publicerades på hennes Instagram-konto efter Englands premiärmatch i fotbolls-EM i somras.
Lionesses-försvararen fick utstå kritik efter sin insats, som i många fall gick över i ren rasism. Efter matchen lämnade hon över hanteringen av sociala medier till ett utomstående team, liksom flera andra engelska spelare.
En knapp månad senare vann England EM-guld och i början av hösten greps två män, misstänkta för att ha utsatt Carter för hatbrott.
Att tala om att Jess Carter ”tagit revansch” på belackarna vore att banalisera frågan.
Damfotbollen har länge varit relativt fredad från rasism. Men när den nu blivit allas angelägenhet också i Storbritannien kommer resten av sportens problem som en stinkbomb på posten.
Den brittiska organisationen Kick it out, som kartlagt och arbetat mot diskriminering inom fotbollen sedan mitten på 1990-talet, såg en alarmerande ökning av ”rapporterade incidenter” under förra säsongen.
Under hösten har trenden fortsatt. Rapporterna om rasistiska tillmälen och liknande, från de lägre ligorna hela vägen upp till eliten, har nästan dubblerats jämfört med de föregående tre åren. I slutet av september hade 326 incidenter rapporterats, jämfört med 168 förra året vid samma tidpunkt.
Organisationens vd Samuel Okafor drar i The Guardian paralleller till de nationalistiska demonstrationerna med anti-immigrationsbuskap i London nyligen:
”Vi kan inte bortse från det faktum att radikalhögern har historiska band till fotbollshuliganism, och vi vet att det funnits uppenbara tecken på detta under säsongen”.
Kick it out rapporterar om läktarramsor till stöd för den engelske högerextremisten Tommy Robinson och sånger med budskapet ”Stop the boats”, en uppenbar hänvisning till de migranter som försöker ta sig till Storbritannien över Engelska kanalen. Klistermärken med fascistiska budskap har påträffats på flera arenor.
Om den stegrande rasismen inom engelsk fotboll kan kopplas till det politiska läget, är Italien ett sorgebarn sedan länge (även om nuvarande regering knappast gör kampen enklare). Trots upprepade antirasist-kampanjer, den senaste med de gamla hjältarna Alessandro Del Piero, Christian Vieri och Fabio Capello som huvudfigurer, tycks fotbollspubliken mer eller mindre immun.
I en undersökning från förra året säger nästan en av fem italienska fotbollssupportrar att det är legitimt att ”förolämpa en spelare för sin nationalitet eller etniska ursprung”. 16 procent tycker att det är okej att göra apljud och kasta bananer mot spelare av afrikansk härkomst.
Tendensen syns på flera håll i Europa. Under förra sommarens EM i Tyskland sjöngs det läktarsånger och firades mål med gester som har tydliga högerextrema kopplingar.
Det är en mörk inblick i en redan riktigt mörk tid, så var finner vi hopp alls?
Möjligen i Spanien. La Liga plågades länge av en närmast institutionaliserad läktarrasism och en förbluffande ovilja att ens prata om frågan hos många i det ledande skiktet. Men dagens stjärnor i den spanska högstaligan heter Lamine Yamal, Kylian Mbappé, Jude Bellingham, Nico Williams och Vinícius Júnior. När de talar om sina erfarenheter av rasism tvingas den spanska fotbollsvärlden att lyssna.
I juni förra året dömdes tre personer till åtta månaders fängelse efter att ha slängt rasistiska glåpord mot Vinícius när Real Madrid mötte Valencia borta i maj 2023. Det var första gången i spansk fotbollshistoria.
Vinícius har inte missat ett tillfälle att lyfta problemet i Spanien. Han har fått betala ett högt pris. Krönikörer, fotbollsledare och allehanda tyckare har avfärdat brassens ställningstaganden på de mest hårresande sätt, men opinionen tycks svagt vända åt hans håll.
För två år sedan sjösatte La Liga AI-tjänsten Mood, för att mäta och övervaka hat på sociala medier. Förra säsongen konstaterade man att de rasistiska kommentarerna riktade mot fotbollsspelare hade sjunkit med 65 procent, jämfört med året innan.
Det är, som det heter, mycket kvar att göra. Men förmodligen är det enda sättet att komma tillrätta med rasismen inom fotbollen i vanlig ordning att markera att man tar det på allvar. Frågan är hur långt det räcker hösten 2025.
Läs fler texter av Johanna Frändén
