Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Den vanligaste fråga jag fick när jag var gravid var om jag skulle ”komma hem och föda”.
Det var udda eftersom jag bott utomlands i många år, men ännu mer med tanke på allt jag hört om svensk mödravård. Det var platsbrist på BB, förlossningsskador som negligerades och baby blues utan att ha någon att vända sig till.
Under våren har debatten om svensk förlossningsvård rasat efter att 87 anställda på BB i Malmö skrev om hur de torkar nyfödda barn med ”strävt papper” eftersom det är för dyrt med tvättlappar.
Först och främst: Fy fan.
Men också: Det är alltså inte förrän vi föreställer oss ett spädbarn som får undermålig vård som det rasslar till?
Jag är nu ingen momfluencer, men låt mig ändå berätta lite om erfarenheterna av att vänta och föda barn inom offentligvården i Frankrike.
Från vecka tolv och det första ultraljudet – man erbjuds ett i varje trimester – blev jag inskriven på mitt framtida BB. Hit kallas man sedan en gång i månaden för gynkontroller, blodprov och frågor. Fyra veckor efter förlossning är det uppföljning.
Efter tre dagar bad vi om att bli utsläppta från BB. Personalen överlade och kom fram till att vi måste stanna minst ett dygn till. Vi var ändå förstagångsföräldrar
Ett par månader före beräknat datum fick jag träffa en narkosläkare för att prata smärtlindring.
Förutom en rad frivilliga andningskurser i grupp, som jag ärligt talat inte hade tid att gå på (samt att de kändes lite väl new age?), blev jag erbjuden sju individuella möten med en barnmorska för att gå igenom hela förloppet. Pappan var också välkommen.
Jag skolkade från några träffar, det ska erkännas. Det finns kanske ett oändligt antal frågor att ställa om en förestående förlossning, men jag kom inte på så många. Men möjligheten fanns. Och den var gratis. Och innan alla nyliberaler hoppar på mig, jag vet att gratis = finansierad av skattemedel.
Låt oss nu snabbspola förbi de 35 timmar som värkarbetet från helvetet pågick och landa i den franska eftervården. Eget rum på BB, vegetarisk mat på beställning – lite av ett mirakel i Frankrike, fullt i paritet med det som låg på mitt bröst – och besök av barnmorskor, psykolog samt förlossningsläkaren som följt mig under hela graviditeten.
Efter tre dagar bad vi om att bli utsläppta från BB. Personalen överlade och kom fram till att vi måste stanna minst ett dygn till. Vi var ändå förstagångsföräldrar och komplikationer kan tillstöta flera dagar efter förlossningen.
När jag till slut blev utskriven var det med tio möjliga besök hos en sjukgymnast för att öva upp magmuskulaturen och lika många för att träna upp bäckenbotten. Jag besparar er detaljer här, men vill man veta exakt hur det går till att öva upp och mäta knipförmågan med sensorer i vaginan kan man läsa den amerikanska journalisten Pamela Druckermans parisiska post partum-vittnesmål i New York Times med slutorden: ”Vill jag ha den franska staten i mitt underliv? Ja, självklart”.
Jag frågar en bekant som fött tre barn i lika många länder (!) hur hon rangordnar dem. Svaret förvånar mig föga: Frankrike knappt före Spanien. Sist: Sverige.
Jag hör vänner bli hänvisade akut till Borås från Göteborg, andra hemkörda från BB dagen efter förlossning, nästan alla med uppmaningen att ”göra lite knipövningar när du hinner”.
Min upplevelse är förstås vad den är: anekdotisk. Men själva infrastrukturen för fransk mödravård är ingen slump. Den berättar något om hur ett samhälle värdesätter kvinnor.
Under minst femton år har svenska barnmorskor larmat om att de inte klarar av patientsäkerheten. Nu har det plötsligt blivit ett potentiellt demografiskt problem, i jakten på förklaringen till de sjunkande födelsetalen.
Magdalena Andersson försöker nu göra den här saken till en socialdemokratisk valfråga.
Och självklart är detta politik. Men det handlar om ett långt gånget systemfel mycket mer än huruvida man torkar spädbarn med strävt papper eller tvättlappar.
Jag skulle vilja avsluta med en enkel jo- eller nej-fråga till de beslutsfattare över hela spektrumet som målmedvetet monterat ner mödravården i Sverige: Skäms ni inte ögonen ur er?
Läs också:
Johanna Frändén: Fransk politik är som en ständig kram mellan Simona och Jimmie
