– Jag satt hemma och grät i två dagar. Men det var otänkbart att jag inte skulle spela ikväll. Vi bandagerade mitt ben hårt och jag gick ut på plan. Jag hade lovat min familj att jag skulle spela. Jag känner mig inte bra, men vi ska jobba för att mitt ben ska hämta sig.

Orden är Lautaro Martínez och kom efter den första semifinalen mellan Inter och Barcelona i Champions League. Reaktionerna på den argentinske ”krigarens” uppoffrande karaktär var uteslutande hyllningar i Inter-leden.

I genomklappningen i Champions League-finalen mot PSG tre veckor senare spelade Lautaro Martínez hela matchen, men var en skugga av sig själv.

Inter föll så tungt som man bara kan inom fotbollen. På andra sidan alperna var känslorna av en annan karaktär.

När Emmanuel Macron höll tal till PSG-spelarna på Elysée-palatset dagen efter triumfen i München kunde lagkapten Marquinhos inte hålla tillbaka tårarna. Det kan vara första gången en uttalad Marseille-supporter, som Franrikes president är, fått en PSG-ikon att gråta av rörelse. På Parc des Princes ett par timmar senare nådde festligheterna sitt klimax när 50 000 supportrar tog emot spelarna på innerplan till fyrverkerier.

Så vad händer med Parislaget nu?

De ska, precis som Inter, till klubblags-VM i USA, en turnering som börjar nästa helg och ännu en gång ska slå fast vilket lag som är Europas bästa. Ja, i formell mening finns förstås ett gäng klubbar från resten av världen representerade. Men om inget av de tolv europeiska topplagen mot förmodan skulle stå som slutsegrare i Fifas senaste experiment, handlar det uteslutande om att de är för slitna för att göra sitt bästa.

Innan det transatlantiska äventyret samlades herrlandslagen i veckan för att spela Nations League.

Dragkampen mellan klubbarna och landslagen inom fotbollen är sedan länge vunnen av de första. Men kritiken mot det hårda matchandet kommer nu från båda håll.

– Visst, klubbarna tjänar mycket pengar på detta, men det förstör spelarna, sa Nederländernas förbundskapten Ronald Koeman i veckan.

Barcelonas tränare Hansi Flick är av samma åsikt.

– Det här VM-slutspelet är inte en bra sak, det är min uppfattning. Vi borde stanna upp och tänka på spelarna, för supportrarna vill att spelarna ger hundra procent. Om vi fortsätter så här kommer vi inte kunna spela på hög nivå.

Paris Saint-Germain åker till mästerskapsbasen i Kalifornien med 58 spelade matcher den gångna säsongen.

Under maj sände franska L’Équipe (tidningen har också en tv-kanal) en dokumentär om före detta elitfotbollskroppar som tagit stryk av karriären.

– Det tar tio minuter för mig att komma upp ur sängen på morgonen, berättar den gamle landslags- och Manchester United-målvakten Fabien Barthez, 53.

– Det är inget kvar av mina diskar, men jag är inte ensam om detta. Vi är alla helt paj, säger Barthez.

Han tillhör en generation som hade sämre tillgång till välutvecklad rehabilitering än dagens. Han tillhör å andra sidan en generation som inte spelade i närheten av så många matcher som dagens.

Gianni Infantino, hjärnan bakom klubblags-VM, spelar ner riskerna:

– Det är ett mästerskap som spelas var fjärde år. Vinnaren spelar sju matcher – det är som en och en halv match mer per år – så det gör inte så stor skillnad, sa Fifas ordförande till CNN nyligen.

Att plädera för fotbollsspelare på toppnivå som offer har sina uppenbara risker. Ingen, eller väldigt få, tycker instinktivt synd om avgudade mångmiljonärer som beklagar sig över att behöva göra sitt jobb inför applåderande åskådare.

Förmodligen är det därför som supporterupplevelsen istället åberopas som argument: Med så mycket matcher på ett år blir upplevelsen för åskådarna till sist lidande, eftersom nivån på spelet ofrånkomligen sjunker.

Men spelarnas hälsa och skaderisk är förstås ett helt legitimt skäl i sig för fotbollens styrande organ att titta sig i spegeln och fråga vart vi är på väg.

Läs fler texter av Johanna Frändén

Share.
Exit mobile version