Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Man måste älska männen väldigt mycket, skrev Marguerite Duras i boken ”Vardagens ting”.
”Mycket, mycket. Älska dem mycket för att älska dem. Gör man inte det går det inte, man står inte ut med dem.”
Jag har tillbringat en redan prövande februarimånad djupt försjunken i Epstein- och Pelicot-fallen och aldrig har Duras ord känts mer desperat relevanta.
Men året började med en annan kulturdebatt, när Amanda Romares nya roman ”Judas” dissekerades som en oskön kvinnas projekt att göra om sin pojkvän utifrån sina egna neuroser: Han har för många trivselkilon och andas på ett sätt hon inte gillar.
De flesta kvinnor låter liknande gnäll stanna vid väninnornas klagomur. Romares alter ego i romanen tvingar på sin kille Ozempic.
En man som redogör för hur han försöker få sin flickvän att gå ner i vikt hade mötts av högljudda invändningar.
Jag inbillar mig att kvinnor åtnjuter ett litet revanschutrymme här efter att ett flerhundraårigt patriarkat håller på att falla i bitar.
Om det nu är det som händer. En hel del tyder på motsatsen.
Hur ska man förstå att världens mäktigaste mer eller mindre mangrant hovrat runt en dömd pedofil i flera år?
Debatten om ”Judas” hann precis gå i mål när de senaste Epstein-filerna släpptes i slutet av januari. Tre veckor senare famlar vi fortfarande efter fast mark att stå på:
Hur ska man förstå att världens mäktigaste mer eller mindre mangrant hovrat runt en dömd pedofil i flera år? Varit på hans fester, serverats av hans trafficking-offer och sannolikt i vissa fall – jag vet att ingen är dömd – tagit för sig av buffén av unga flickor på plats.
Jag tänker på Tiger Woods försvarstal efter att otrohetsaffärerna mot Elin Nordegren briserade 2009.
– Jag hade jobbat hårt hela livet och kände att jag hade rätt att njuta av alla frestelser. Jag fick för mig att reglerna inte gällde mig.
Woods var aldrig misstänkt för något annat än äktenskapsbrott, det är en viktig skillnad. Men idén om att förtjäna en massa kvinnor – i plural, utan att någonsin se dem som individer – går igen också här. Som om den yttersta belöningen för långa framgångssagor inom Hollywood, tech, politik och diplomati är att få sitta på en karibisk ö med en namnlös sjuttonårig flicka i knät.
För ett par veckor sedan träffade jag Gisèle Pelicot, som blev drogad och våldtagen av sin äkta man och minst sjuttio andra i tio år.
Jag tror inte det är lönt att försöka förstå hur en älskad familjefar, morfar och farfar kan begå den här sortens bestialiska brott under så lång tid.
Övriga förövares medbrottslighet säger däremot något om vad en kvinna är värd i vår tid.
Pelicot-männen tillhör inte samhällets övre skikt. I jämförelse med Jeffrey Epsteins krets är de patetiska småhandlare.
Men idén om en kvinnokropp som ett slags kärl – någon att ”runka i”, som Ola Söderholm och Jonatan Unge träffande slår fast i podden ”Stormens utveckling” – går igen i de båda fallen.
Är detta kärlek i det tjugoförsta århundradet? Kvinnor tar ett missriktat ansvar för den de valt, och försöker kurera hans yttre in absurdum, medan män helst bara … lättar på trycket?
Ingenting tycks ha lägre status mellan män än att peka ut andra som förövare
Kanske handlar det lika mycket om mäns oförmåga att sätta ner foten när andra män går över gränsen mot kvinnor.
Av det sjuttiotal som passerade revy hos makarna Pelicot under tio års tid ringde ingen polisen. På Jeffrey Epsteins otaliga tillställningar larmade, såvitt känt, en enda man myndigheterna, utan att få något gehör.
Top dogs som Bill Gates och Richard Branson, regissören Woody Allen, vänsterikonen Noam Chomsky och en lång rad digniteter från hela världen blundade hårt eller spelade ner spektaklet.
Ingenting tycks ha lägre status mellan män än att peka ut andra som förövare.
Vågar de inte eftersom de är rädda för att begå ett oförlåtligt brott mot en maskulin omertà? Eller tycker de helt enkelt att de är värda att förlusta sig med småtjejer efter alla uppoffringar de gjort på vägen till sitt världsherravälde?
Jag vet ärligt talat inte vilket alternativ som är mest deprimerande.
Läs fler krönikor och andra texter av Johanna Frändén
