Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det är våren då ingen inom svensk borgerlighet längre kan ducka frågan som mullrat i bakgrunden under ett drygt decennium: Hur ska vi göra med radikalhögern?
Avhoppen från Liberalerna fortsätter, så sent som förra veckan lämnade Jennie Claesson, kommunalråd i Uppsala, sitt uppdrag som en följd av partiets samarbete med Sverigedemokraterna.
Den här dissonansen verbaliserades nyligen av Moderaternas nya husinfluerare Isabella Löwengrip, när hon förklarade att kvinnor måste förstå mandatmatematik bättre och sedan försökte rädda upp det hela genom att påstå att kvinnor röstar för emotionellt.
Ungefär samtidigt förklarade Mats Svegfors att Moderaternas människosyn gör att han inte kan rösta på partiet längre.
Att den här frågan förr eller senare skulle skära genom svensk höger var lätt att förutspå. Frågan är snarare hur det kunde dröja så länge.
Sannolikt kommer liknande konvulsioner i mindre skala också att blottas om Socialdemokraterna förlorar riksdagsvalet i höst, sedan partiet valt att mer eller mindre ligga sked med regeringen i invandringsfrågorna.
Tidö 2.0 är alltså en borgerlighet där SD:s nationalism har någon form av naturlig plats
Det intressanta är hur den ena sidan återkommande tycks tro att den andra har missförstått läget. Att de bara inte kan räkna till riksdagsmajoritet.
I höstas försvarade Timbros vd PM Nilsson tankesmedjans närmande Sverigedemokraterna i en intervju med DN med orden: ”Jag lovar dig, om tio år kommer alla hålla med om Tidö 2.0.”
Tidö 2.0 är alltså en borgerlighet där SD:s nationalism har någon form av naturlig plats.
Från PM Nilsson-hållet betraktas detta som enbart en tidsfråga. Förr eller senare förstår alla att avståndstagande var fel hållning. Jimmie Åkesson är ju inte Adolf Hitler!
Som att de som tycker att etno-nationalism är dåligt i själva verket bara är lite för fina i kanten för att acceptera folkviljan. Samt paranoida över att det tyska 30-talet ska upprepa sig.
Men risken med rasism och avhumanisering är ju inte längre ett potentiellt scenario som kanske eller kanske inte kommer att besannas. Följderna av dagens retorik är sedan länge påtagliga i vardagen för de flesta som inte är vita. I ett klimat där extrema åsikter legitimeras överallt blir steget mellan tanke och tangentbord till slut obefintligt.
Härom veckan rapporterade Aftonbladet om paret Fanny och Carl som sökte en lägenhet via annons och möttes av en våg av öppen rasism av det enkla skälet att hon är vit och han är svart. Inte något enstaka svar av rasistisk karaktär alltså, utan enbart och uteslutande reaktioner på hans hudfärg.
Det är försvarstal som ingen – och absolut inte medier – ska behöva ägna sig åt
Aftonbladets artikel visar också på en annan konsekvens av läget. Det poängteras noggrant i texten att Carl är en ”Skånepåg”, läser till lärare och att han har tillbringat mycket tid hos sin mormor på landsbygden utanför Katrineholm. ”Så jag har varit där mycket och gjort helt vanliga Svensson-grejer och byggt min identitet som svensk därifrån”, förklarar Carl för Aftonbladet.
Med andra ord: Carl lever upp till kravbilden på svenskhet och förtjänar faktiskt att ha någonstans att bo. Han håller inte på med suspekta invandrargrejer. Han har ett svenskt cv från landsorten!
Små mentala glidningar som ger upphov till försvarstal som ingen – och absolut inte medier – ska behöva ägna sig åt.
De flesta av oss som känner en klump i magen inför radikalhögerns frammarsch sitter inte och väntar på att koncentrationsläger ska ploppa upp för att känna att vi fick rätt.
Det är lurigt med abstrakta begrepp som ”tonläge” och ”samtalsklimat” eftersom ingen med vetenskaplig exakthet kan ges skulden när avloppsretoriken når helt vanliga människor i deras vardag.
Men alla vet ju varifrån detta kommer.
När svenska par i tjugoårsåldern möts av rasbiologi bara för att de söker bostad behöver en lång rad politiska makthavare titta sig i spegeln och inse att de bär en bit av skulden.
Läs fler texter av Johanna Frändén.




