Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Ni vet hur det brukar vara inför mästerskap: Man ögnar igenom alla trupper och studsar till på vissa tränarnamnen.

Julen Lopetegui, tränare för Real Madrid hösten 2018, kom till VM som förbundskapten för Qatar. Laget tog en enda (heroisk) poäng mot Schweiz i första gruppspelsmatchen och fick lämna mästerskapet inför slutspelet.

Så där har det ofta sett ut de senaste tjugo åren; tränare som inte längre kan aspirera på jobb inom fotbollens klubbaristokrati kan alltid hitta ett mindre landslag i ett emirat att basa över.

Det intressanta den senaste tiden är hur det rört sig i det övre toppskiktet. Förbundskaptensposten ser rentav ut att ha fått en oväntad renässans.

När Tyskland halkade ur VM mot Paraguay i måndags föll bilan hårt mot Julian Nagelsmanns lagbygge. Nagelsmann är ännu inte 40, och har länge spåtts en lysande framtid utan att riktigt nå de högsta höjderna i Bundesliga.

När han nu lämnar Die Mannschaft står en annan supertysk och krafsar med hovarna: Jürgen Klopp hälsar att han är utvilad och så redo man bara kan vara för att ta över landslaget och inleda ”grundläggande förändringar” inom tysk landslagsfotboll.

Klopp har det senaste året haft en övergripande roll inom Red Bull-sfärens klubbnätverk, och får, sedan avskedet från Liverpool, betraktas som världens mest eftertraktade fotbollstränare.

I Mexico City ska en annan tysk med Premier League-erfarenhet, Thomas Tuchel, coacha England genom åttondelsfinal på Azteka-stadion i kväll.

Och tidigare på kvällen: Carlo Ancelotti, med 213 miljoner brasilianares hopp på sina välskräddade axlar, mot Norge.

Mauricio Pochettino, med massor av färsk erfarenhet från Champions League, har ansvaret för hemmanationen USA, en annan dark horse i VM.

Hos favoriten Frankrike ska Didier Deschamps lämna jobbet efter VM och 16 år på posten – och två VM-guld i bagaget? – för att enligt alla tillförlitliga prognoser efterträdas av Zinedine Zidane.

Och i Sverige har vi förstås Graham Potter, den förste förbundskaptenen någonsin att ta vägen till Solna via tre klubbar i Premier League.

Förbundskaptensjobbet tycks med andra ord ha blivit såpass attraktivt igen att det inte längre är en sista anhalt för före detta stortränare, utan snarare ett jobb många tar mitt i karriären (Ancelotti, 67, möjligen undantagen, men han har å andra sidan fem Champions League-titlar på cv:t varav den senaste för bara två år sedan).

Frågan är hur det blivit så och varför.

The Athletics krönikör Michael Cox argumenterade inför VM att klubbfotbollen blivit så låst i sina fasta situationer och presspel att tränarens taktiska kunnande inte längre får lika stor utslagsfaktor. Paradoxalt nog får förbundskaptenens instruktioner då rentav större påverkan på enskilda matcher och mästerskap.

Ett annat skäl är förstås att också högprofilerade fotbollstränare vid någon punkt i livet vill ha lite stabilitet. Ett fotbollsförbund är en mer uthållig arbetsgivare än en kommersiellt driven klubb, vars styrelse kan sparka tränare vilket datum som helst på året – och i allt högre grad också gör det.

Det har länge betraktats som en sanning att en förbundskapten i fotboll aldrig riktigt får möjlighet att sätta sin prägel på ett lag, eftersom man tillbringar mycket mindre tid tillsammans än i ett klubblag och av uppenbara skäl inte kan värva spelartyper man gillar.

Frågan är om detta påstående börjar komma på skam.

Tydligt är i alla fall att fotbolls-VM 2026 kryllar av klassnamn vid sidlinjen och att allt tyder på att trenden kommer att hålla i sig.

Share.
Exit mobile version