Det finns bakfylleångest och det finns monumental bakfylleångest. Den så kallade SVT-profilen vaknade upp med det första och fick senare känna på också det andra, efter att han polisanmälts för sexuellt ofredande för att ha pussat en kollega på munnen under en personalfest.
En situation som, åtminstone utifrån förundersökningens förhör, ser ut som en fråga för SVT:s hr-avdelning är nu föremål för åtal och det är lätt att stämma in i Åsa Linderborgs slutsats (Aftonbladet, 24/5): ”Om rätten är vid sina fulla sinnens bruk (sic!) måste mannen frikännas.”
Därefter borde han så klart aldrig dricka en droppe alkohol i jobbsammanhang igen.
Beteendet är förstås gränslöst och pinsamt – SVT-profilen säger sig ha bett om ursäkt per sms så fort han vaknade dagen därpå – och självklart finns ett könsperspektiv här. Möjligen också en makthierarki att ha i åtanke.
Men vi har sociala regler som brukar fungera i de här lägena: Någon gör bort sig, ber om ursäkt, omplaceras vid behov och tar, i bästa fall, tag i sitt drickande. Basta.
I Frankrike har en metoo-man på andra sidan den här processen just talat. Nicolas Bedos bok ”La soif de honte” – ”Törsten på skam”, klumpigt översatt – är en både uppriktig, rolig och klaustrofobisk återblick på ett par kafkaartade år i offentligheten.
Bedos, 46, är radiokrönikör, pianist, författare, dramaturg, skådespelare och filmregissör. Fram till 2023 med en självklar plats i både debatt- och underhållningsprogram i fransk tv, då två kvinnor anmälde honom för sexuella trakasserier.
Han hade, enligt anmälningarna, tagit en kvinna mellan benen på en nattklubb och kysst en annan på halsen fem år tidigare.
Jag tror att de flesta är överens om olämpligheten i de här incidenterna och det finns skäl att lagföra i alla fall den första.
Frågan är om det är värt ett års fängelse?
Det var straffet Nicolas Bedos tilldömdes, plus beroendeterapi. Han säger sig inte minnas något av händelserna, men valde att inte överklaga domen.
Som en jämförelse fick flera män blott tre års fängelse i det uppmärksammade Pelicot-fallet, där Dominique Pelicot – som själv dömdes till maxstraffet tjugo år – drogade och orkestrerade våldtäkter på sin fru Gisèle under nästan ett decennium.
Bedos bok berättar om whiskystinna nätter då han bedragit flickvänner, kraschat vänners bröllopsfester och vaknat på marken i trädgården bredvid grannens hundkoja. Han har kort sagt varit en fullblodsalkoholist och, utan tvekan, ofta en skitstövel på fyllan. Han är, vidhåller han, däremot inget sexuellt rovdjur och vänder sig mot att klumpas ihop med Harvey Weinstein och Gérard Depardieu (vars rättegång, där ett tjugotal kvinnor vittnat om sexuellt våld och trakasserier, varit en fransk följetong under våren).
En rörelse som vittrar blod vid minsta felsteg, som inte tror på bot och bättring och inte kan acceptera ett ”förlåt” är ingen humanism
Och någonstans är det väl dags att prata om proportionerna i straffskalan; rättsväsendets för all del – men kanske ännu mer folkdomstolens.
Nicolas Bedos uppdrag har sinat efter domen. Hans senaste tv-serie, färdigställd före polisanmälningarna, smögs ut på en stor strömningsplattform utan att marknadsföras. Nervösa producenter avvecklar projekt med förklaringen att det inte skulle se bra ut, samtidigt som de beklagar sig över hans sits.
När man har sonat ett brott andligt, om det så är en puss på fel mun eller hals, tycks ingen ha något svar på. Kvar blir vi med ett sorts moraliskt performance där den som tar mest avstånd vinner. Vad SVT-profilen går för öde tillmötes återstår att se.
Jag är av den orubbliga uppfattningen att metoo är en av de största feministiska landvinningarna någonsin. Så många masker har fallit, så många unkna rum har vädrats ut.
Men en rörelse som vittrar blod vid minsta felsteg, som inte tror på bot och bättring och inte kan acceptera ett ”förlåt” är ingen humanism.
Om jag får be om en sista sak är det att revolutionen inte skapar manliga motmartyrer i onödan – ge oss inte skäl att tycka synd om metoomännen.
Läs fler artiklar av Johanna Frändén och läs fler kulturkrönikor
