Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
För kanske tio år sedan summerade en väninna sina senaste års kärleksliv med slutsatsen: Näste man jag träffar ska läsa skönlitteratur.
Det visade sig inte vara helt enkelt ens för oss tidiga 80-talister. Vi tillhör en generation som läste i tjugoårsåldern, men där många slutat eller åtminstone dragit ner på bokkonsumtionen till förmån för jag vet inte vad. Evig uppkoppling och allmän rastlöshet, verkar vara standardsvaret.
Under hösten har debatten om performative reading puttrat på bland annat denna tidnings ledarsida; idén om att yngre män börjat plocka upp böcker på kollektivtrafiken för att se intressanta ut och, i förlängningen, få ligga.
Den är problematisk av två skäl för oss som nyligen inträtt medelåldern:
1. Svenska språket hyser ord som motsvarar både performative och reading.
2. Tanken på att ingen längre kan göra något förment lustfyllt utan att se sig själv utifrån är djupt deprimerande.
Om det kan trösta någon under 30 kan jag berätta att varianter på denna misstänkta reproduktionsstrategi förmodligen alltid existerat. Själv synade mitt 25-åriga jag bokhyllan hos alla erotiska prospekt och höll vid ett tillfälle på att dumpa en kille på de då livsavgörande grunderna att bara en (1) bok av hans knappt hundra var författad av en kvinna (den var för övrigt ett obligatoriskt inslag på lärarutbildningen).
Numera bryr jag mig bara om huruvida männen ifråga har hår på huvudet och grundläggande kunskaper i kvinnlig anatomi.
Prioriteringarna förändras. Jag tror det kallas personlig utveckling.
De smarta telefonerna har tagit över också Paris kollektivtrafik med en förkrossande majoritet, men i nästan varje vagn ser man någon som håller fast vid – eller kanske har återvänt till – den fysiska boken. Jag har hittills aldrig tolkat detta som vare sig en invit eller uppvisning av något slag. Mest för att riktiga bokläsare vet att man inte stör varandra ostraffat mitt i ett kapitel.
Kanske är detta det lackmustest som unga kvinnor behöver för att veta om de har att göra med en bokslukare eller en simpel posör: Överger han Milan Kundera för att respondera på dina kontaktförsök mellan Solna Centrum och Fridhemsplan är han förmodligen inte den han utger sig för att vara. Lite av ett moment 22 för all del, men likväl en sorts autenticitetskontroll.
Läsandet är nu inte alltid antingen performativt eller genuint. Gråskalor finns. De flesta av oss läser för att vi tycker om att läsa, men också för att hänga med eller täppa till pinsamma bildningsluckor. Att vilja något med sin läsning – delta i bokklubben, imponera på någon på bussen eller bara ha på fötterna inför bokmässan i Göteborg – är ett högst mänskligt beteende.
I boken ”Ett år på sextiotalet” skriver Olof Lagercrantz att Dagens Nyheters legendariske chefredaktör Herbert Tingsten hade som mål att läsa så många böcker som möjligt till antalet, och därför valde bort mer omfångsrika romaner (årsrekordet låg tydligen på imponerande 210 titlar).
Läsdebatten kastar gärna uttryck som ”demokratifrämjande” och ”vikten av empatiskt tänkande” kring sig. Det är väl som det ska. Det lär däremot inte fungera som argument på en 21-årig kille som har svårt att stänga av Minecraft på kvällarna.
Få människor läser böcker med den uttalade målsättningen att öppna nya dörrar och bli demokratiskt rustade medborgare. Detta är, i bästa fall, en välkommen biprodukt. Men det kommer aldrig att funka som säljpitch i sig.
För att verkligen höja statusen på intellektuell verksamhet behövs förmodligen mer radikala metoder. Att vara ung är att vara i opposition. Att ägna sig åt dåligheter är halva grejen.
I stället för att lägga huvudet på sned och förklara hur viktigt det är med läsning borde vi förse den med någon form av varningstriangel.
Jag är ingen principiell motståndare till en litteraturkanon, men jag funderar på om inte regeringen ändå har halva jobbet kvar.
Kanske skulle Lars Trägårdh skaka fram en lista över icke-uppbygglig och amoralisk litteratur som han sedan bannlyser så att ungdomar tvingas viska om den i skumma föreläsningssalar och leta upp den på Darknet?
Läs också:
Johanna Frändén: Regeringen drar i gång valrörelsen med 90-talets gamla invandrarskräck




